Åren före andra världskriget drog en häftig flyktingdebatt igång i Sverige. Inte minst högerextremister gjorde sitt bästa för att hindra främst judar att ta sig in i landet. Flera forskare har på senare år granskat hur flyktingfrågan hanterades den gången. Och en sak är ganska säker – flyktingmotståndet var den gången inte så stort som det såg ut. Att det fanns en latent antisemitism som tog sig obehagliga uttryck är oomtvistligt. Men aktivister långt ut på högerkanten tog alla chanser att förstärka bilden av Sverige som ett djupt antisemitiskt land. Serien av protestmöten bland studenter mot ”judeimporten” våren 1939, där Bollhusmötet här i Uppsala var ett bland flera, gav en bild av en ”akademisk ungdom” där flyktingmotståndet var kompakt. Man lyckades skaka om ansvariga politiker, som tyckte sig ha att göra med en rasistisk opinion.
Frågan är bara hur stor den opinionen egentligen var. I efterhand vet vi att en liten skara på tjugo-trettio personer kring organisationerna SNF och SSS organiserat en kampanj under namnet ”Mota Moses i grind”. Som partier fick samma rörelser aldrig något genomslag i valen. Men historikern Helene Lööw har kallat kampanjen den svenska extremhögerns största framgång någonsin.
Snabbspola fram till nuet. Det så kallade ”näthatet” är ett märkligt och oroande fenomen. Det finns också ett namn för de ansiktslösa figurer som gör sitt allra bästa för att kvadda alla meningsutbyten med spott och fräs. De kallas passande nog för troll. Och alla tidningsredaktioner vet att det oftast inte går att ha öppna kommentarfält när man publicerar en artikel som handlar om invandring, om Förintelsen eller om homosexuellas rättigheter. Det tar minuter innan trollen är där och försöker låta som en inte längre så tyst majoritet.
Ända sedan Internets barndom har organiserade extremister också gjort det till en sport att försöka framstå som betydligt fler än de är. Ken McVay på den antinazistiska sajten Nizkor kartlade på nittiotalet de kanadensiska nazisterna på nätet och kom fram till att det rörde sig om några tiotal individer – med hundratals olika ”handles”, det vill säga nätnamn. Och om man ägnar lite tid åt att studera den mest högljudda kommentarfältsopinionen i olika tidningar i dagens Sverige känner man snart igen tonfall och stående uttryck som lustigt nog används av människor med olika namn och olika kön. Men väldigt lika låter de.
Frågan är dock om trollen inte håller på att göra det omöjligt att föra en riktig diskussion mellan läsarna själva och med artikelförfattaren. Den sortens dialog är för viktig för att låta sig saboteras av extremister. Det ligger ett ansvar på tidningar och mediebolag att administrera sådana fora att de inte öppnar sig för fusk och manipulation av extrema minoriteter. En förebild är förstås brittiska Guardians ”comment is free”-sida som faktiskt lyckats göra vettig dialog och journalistik av vad som i Sverige alltmer cyniskt kallas för ”pissrännan” längst ned i texten. Och spårade vi ip-numret bakom några av de allra mest grättna inläggen här i UNT till exempel slår jag vad om att vi många gånger skulle hamna hos samma bittra farbror med för mycket fritid, vare sig han signerar sina inlägg ”hederlig skattebetalare” eller ”Kicki, 22.”