En ny säsong av Barnkanalens ”Lässugen” är på gång. Ni vet den där moderna varianten av Nina nina ni-nanna Nina nina nina osv. Ja, alltså ”Boktipset”, med signaturmelodin som fullkomligt åt sig in hjärnbarken, men så sändes också programmet i 13 års tid (1976 -1989).
Programidén till ”Lässugen” är detsamma som originalets. Också här vill man stimulera till högläsning – helt enkelt genom att läsa en bra bok. Det med hjälp av artister och skådisar som läser för en käck liten flicka i en kycklinggul soffa – istället för den halvtråkiga farbrorn Stefan Mählqvist i den regnbågsrandig soffan. Ni minns? Förvisso också här, liksom i förra säsongen, med kvalitetslitteratur från några av Sveriges främsta barnboksförfattare. Babben Larsson inleder med Per Gustavssons underfundiga ”När prinsar stannar hemma", tätt följt av Markolioo som tar sig an Jan Lööfs klassiska ”Det röda äpplet”.
Trots alla rätt, för det är så pedagogiskt och genus- och etnicitetsmässigt riktigt att man nästan trillar ur tv-soffan, så går det inte att komma ifrån trögheten i programmet. Sjuåriga sonen nästan storknar innan de 15 minuter långa avsnittet är över. Men så är han förmodligen spel- och actionskadad! Precis som så många andra i hans generation. Och helt ärligt, hur roligt var programmet ens på sjuttiotalet!
Jag kan förstå intentionerna och allt det behjärtansvärda. Det är fantastiskt att man vill stimulera dagens vuxna (som blivit sabbade av ”Boktipset”) att läsa för sina barn och att man på så vis också vill öka läsförståelsen.
Men en bok bör med fördel, då liksom nu, avnjutas tätt tätt intill den läsande som rofyllt målar upp sagolika världar framför barnets ögon.