Pop. Om man letar runt efter hur folk brukar beskriva Anna Järvinens musik hittar man ett antal vanligt förekommande ord: Lagom. Skört. Vemodigt. Och ja, också jag tycker att det går alldeles utmärkt att beskriva Anna Järvinens musik med alla dessa begrepp – jag har säkerligen gjort det själv - men det går också att argumentera det precis motsatta.
På nya albumet "Buren" (som är släppt i två delar, som för att efterlikna lp-skivans dramaturgi) fortsätter hon ungefär med det hon gjort på sina tidigare album. Hon sjunger lågmäld pop om vardagliga ting med tunn och ljus röst. Dungen är alltjämt inblandad (albumet är producerat av Reine Fiske och Gustav Ejstes, samt Mattias Glavå), men Buren är mer avskalad än tidigare album. Låtarna har liksom fått en kostym var - här finns pianoballaden, den enkla discolåten, trubadurlåten etc. Det är ett schyst experiment, ett sätt att nå den innersta kärnan i ett redan kärnfullt musikskapande.
Lagom är Buren alltså nödvändigtvis inte lagom, snarare ”så lite som möjligt av allt”. Den saknar alla spår av teatraliskhet. När Anna Järvinen skriver en låt på det bekanta poptemat ”den jag älskar har en annan” ("Affären") så fokuserar hon på det ögonblick då hon får veta det hon inte vill veta och på känslan av hur mycket skönare det kan vara att inte veta någonting. ”Åh låt mig slippa va en del av det, låt mig inte ta in nåt budskap”, sjunger hon med neutral röst. Vackert och träffande självklart.
Skörheten i musik och röst är inte heller nödvändigtvis skör. Visst, det är inte så mycket muskelrock över rader som ”jag tyckte jag såg ett liv utan trubbel/att jag fått ett liv utan synfel” i låten "Explosioner", som har ett arrangemang som låter som om det var inspelat hemma i köket. Men samtidigt ligger det massor av styrka i att gå ifrån genremallen på det sätt hon ofta gör.
Vemodet är välbalanserat. Järvinens sång rymmer lika mycket lycka som sorg och texterna innehåller både tristess och glädje. Det är så skönt att det inte behöver vara antingen eller.
Hon skyr inte heller det som kan låta lite "fult", som ett alldeles för enkelt discobeat eller hyfsat kitschiga countrygitarrer (det senare i superpoppiga "Skolgården"). Järvinen är beredd att ge både det ena och det andra en chans, utan att följa andras sanningar om vad som är gångbart och inte.
Och det låter egentligen ganska trevligt alltihop - trevligt, men klart originellt. Det är en oerhört sympatisk kombination.