Om man av någon outgrundlig anledning skulle vilja försäkra sig om att må psykiskt dåligt finns ett enkelt recept att följa: tryck ner alla negativa känslor som drabbar dig. Så fort en destruktiv tanke dyker upp i skallen, glöm den och gå vidare. Med den taktiken kommer du garanterat att förvandlas till en liten boll av vibrerande ångest.
Nej, då är det nog bättre att göra som Hannes i Teater C:s nya uppsättning. Istället för att trycka undan de mörka tankarna, skriver han ner dem i en svart liten skrivbok. Det är dock inte vilka smådepressiva tankar som helst som han plitat ner, utan stundtals mycket ingående beskrivningar av hur han skulle vilja döda ett antal människor. 39 stycken för att vara exakt. Dessa dödsfantasier har Dag Thelander och Per Wickström gjort en musikföreställning av.
Här tas nästan en hel högstadieklass av daga, en tafsande gymnastiklärare drabbas av ett fingerat självmord, en framgångsrik bror utsätts för avundsjukans fulla kraft, grannens skällande hund sparkas helt sonika till döds, en älskande önskas få somna in på höjden av hennes skönhet. Ja, det är fragment av ett helt liv som här glimtar fram. Och det har utan tvekan en viss terapeutisk, för att inte säga renande, effekt att tillsammans få skratta åt de mörka sidor vi alla bär på.
Dessa ganska brutala berättelser framsjungs dock med en lättsam lätthet. Lidia Bäck, Ida Löfholm och Josef Törner kör ett slags sångstafett, med den svarta dödsboken som stafettpinne, och sjunger med charm och alldeles lagom gestaltning fram de makabra fantasierna. Att det hela fungerar så pass bra har mycket med Per Wickströms eleganta musik att göra, som skär sig snyggt mot Dag Thelanders texter.
Teater C har vid det har laget etablerat en alldeles egen form av enkel musikteater, som de absolut gör väldigt bra. Jag har ibland önskat mig mer utveckling; mindre trivsel, lite mer substans. Men å andra sidan är utveckling inte alltid receptet på framgång. Att renodla det man gör bra kan vara en minst lika lyckad strategi. Det känns som att det är vad Teater C gjort med denna föreställning, skapad utifrån ett slags enkelhetens manifest, kallat Manifest 2017, som Dag Thelander formulerat. Här finns inget onödigt, bara ett nästan tomt Köttinspektionen, två musiker, tre skådespelare, lika många mikrofoner, en text. Det räcker.
Den knappa timme föreställningen varar försvinner förvånansvärt fort. Och trots det svarta innehållet är det förrädiskt trivsamt.