Trivsam underhållning

I kväll söndag, i Norrköping, avslutar Christer Sjögren & Co sin Heartbreak Tour, efter att ha avverkat 18 platser i landet. I fredags var det Uppsalas tur, för övrigt det enda artistbesöket på Fyrishov i sommar.Det blev en kväll i det oftast förväntade och proffsigt trevliga. Publiken, som kunde varit större utan att trängas, trivdes fint i den ljumma och vackra sommarkvällen. Solen som gick ned vartefter bakom scenen gav en effektfull bakgrund.Gänget bjöd på en lång och innehållsrik scenshow med bra tempo och varierad underhållning. Duktig orkester och tillika dansare gav solisterna en stabil grund att stå på. De spektakulära klädbytena och intensiteten i dansstegen bidrog till att lyfta helheten.Björn Kjellman, "turnéns prao", gjorde också mycket till för att höja stämningen. Hans mellansnack, humor och varma scenstil fungerade fint. Härmed får hans schlagerpraotid sägas vara över. Han framförde förstås sin egen schlagerlåt Älskar du livet. På detta kan han ju tydligen ALLA andras schlagerlåtar genom tiderna.Tommy Nilsson bidrog också fint med sin blandning av rockare och känslosam balladsångare. Bra röst har han alltid haft och han gav mer på scenen av sig själv än han brukar visa. Sammalunda gäller minstingen Jimmy Jansson. Han tog sin plats och fyllde den utan större invändningar.Charlotte Perrelli som enda kvinna efter Nanne Grönwalls påtvingade avhopp fyllde likaledes sin del. Hon är en otvetydig scenmänniska och sjunger dessutom bra. Men valet av låtar är mer tveksamt. Hennes insatser när hon sjunger soul eller rock blir ganska anonyma. Wailandet á la Mariah Carey också. Tusen och en natt (alias Take me to your heaven) hade publiken säkert velat höra mer från än bara en refräng. Bäst var hon i duett med Tommy Nilsson i It takes two och solo i Dusty Springfields gamla hit Son of a preacher man.Christer Sjögren själv då? Han är utan större konkurrens kung bland dansbandssångarna i landet. Det märktes med all tydlighet när han kort framförde Leende guldbruna ögon och Blue Hawaii. Men att ta steget därifrån till att ge sig på The King himself, Elvis Presley, är långt. Dessutom att göra det utan större distans, det är inte lätt. Här var det lite för mycket av den varan.Då var han betydligt bättre i sånger som Ol' man river och varför inte i O store gud. Det blir dock lite väl mycket av väckelsemöte en stund när han dessutom avslutar showen med Glory hallelujah. På hans plussida står att han visade mer humoristisk sida än väntat. På det har han ju en sångröst som måste vara en av de större i Sverige, inte minst i basen.Det blev som helhet en trivsam och lättsam underhållning av ett gäng som kan sina saker. Bäst var de olika - i bland oväntade - samarbeten som showen bjöd på.