Triss i soul av hög kvalitet

Joss Stone är en 16-årig sångerska från England. På debuten The soul sessions visar hon upp mognad och stilkänsla, sjunger mycket bra och förvånansvärt precist. Här handlar det om de toner som behövs för att sätta en sång, inte de nio extra för att visa upp sig.I mycket kanske det är producenten Betty Wrights förtjänst. Denna smått legendariska artist var ett stort namn inom Miami-skolan på 70-talet och här har hon samlat ihop några av musikerna från den tiden.Det gör att det låter helt rätt om albumet. Åtta klassiker i ny tappning och två nyskrivna, varav en av White Stripes Jack White. Till och med våghalsigheten i att ge sig på Aretha Franklins All the king¹s horses slår väl ut. Soundet med piano (Latimore) och orgel (Timmy Thomas) i förgrunden sitter fint, lägg till Little Beaver på gitarr. Frågan är väl vad som kommer att bliva i framtiden av denna brådmogna artist. Fortsätter hon så här kommer hon hur långt som helst.Al Green hoppade av artistkarusellen på 70-talet, mitt uppe i framgångarna. Då sade han att religiositeten tog över och han satsade där i stället. Nu, snart 30 år senare, gör han en övertygande comeback med albumet I can¹t stop. Han tar vid där han slutade, albumet hade i stort sett kunnat komma ut då. Med en rejäl portion gospel i rösten levererar han den ena potentiella hiten efter den andra. Han är en skicklig låtskrivare också, tillsammans med ständige producenten Willie Mitchell. Så se till att hålla dig på den breda vägen nu, det här smakar mer.Candi Staton blev aldrig något riktigt stort namn. Åtminstone inte här i Sverige. Men även hon tillhör främst 60-talets, men även 70-talets, bästa ­ en stark artist i en tid när de svarta sångerskorna vågade stå för att de hade afrohår. Ingen fånig peruk här inte, utan en frisyr som lever sitt eget härliga liv. Här har hon samlat 26 av sina låtar från tiden det begav sig och alla förtjänar att dras fram i dagsljuset igen. Inte en svag låt, dessutom framförda med en sällsynt intensitet.