Triptyken om livslögen klar

Dorés bibel, den avslutande delen i den tredelade romanserien om livslögnen, har precis kommit ut. Recensionerna har, som vanligt i Torgny Lindgrens författarskap, varit översvallande.
Idén till sviten om livslögnerna kom 1980, vid gränsen mellan dåvarande Väst- och Östtyskland.
— Vi bodde där för tillfället, och jag såg de här två samhällena, genomsyrade av diametralt motsatta livslögner. Den socialistiska på ena sidan och den kapitalistiska på andra. Och på båda håll var människorna övertygade om att detta var det enda rätta sättet att leva.

Gamla vänner dyker upp
Det tog 15 år från idéns födelse innan den första delen, Hummelhonung, gavs ut 1995. Sju år senare kom Pölsan, och nu ligger alltså Dorés bibel klar. De olika böckerna delar inte bara tematik, utan även karaktärer. Författarinnan från Hummelhonung dyker kort upp i Dorés bibel, och även notisskrivare Marklund från Pölsan spelar en viktig roll i den nya boken.
Någon som bara deltar i den avslutande delen är dock Gustave Doré, den franske 1800-talskonstnären vars ofta blodiga och våldsamma illustrationer kom att ingå i den bibelutgåva som under Lindgrens uppväxt fanns i otaliga svenska hem.
- Dorés bibel var vår familjebibel, och eftersom det inte fanns några barnböcker så bläddrade ju vi barn i den och tog till oss de här bilderna helt på egen hand. Det var kolossalt starka upplevelser.
I boken växer en pojke, oförmögen att lära sig läsa, upp med Dorés teckningar som nästan enda källa till kunskap. Hela hans liv kommer sedan att präglas av de bibliska teckningarna.
— I mina tidiga tonår träffade jag en dag en pojke som var något yngre än jag. Han var väldigt klipsk och så, men han kunde inte läsa, han förklarade att bokstäverna inte stod still, de for som insekter framför ögonen på honom. Den pojken har sedan följt mig som en motbild genom livet, för bokstäver har ju varit mitt liv. Jag vet inte hur det gick för honom. Han kan ju fortfarande vara i livet, säger Torgny Lindgren.

Det går ju trots allt rätt bra för huvudpersonen, även om hans livsväg är krokig. Tror du att det skulle vara möjligt i verkligheten?
- Svårt att säga. Han har ju tur i ett par avseenden, han är begåvad med ett fantastiskt minne, vilket är en förfärligt användbar egenskap. Och han råkar ju ärva lite pengar, vilket underlättar. Hade han varit utan pengar hade han nog blivit ett typiskt socialfall.
Men den viktigaste orsaken till att den namnlöse huvudpersonen klarar sig så bra är att han aldrig inser att mantrat som håller honom uppe, jag har alltid varit en älskad människa, delvis är en stor lögn.
— Vi skulle inte klara oss utan livslögner. Om vi inte hade föreställningen att vi är goda människor skulle det inte gå att leva i vårt samhälle. För om man tror att man är god, då beter man sig så. Då behöver vi inte tvingas vara goda av en totalitär statsmakt. En livslögn kan vara produktiv, nyttig och göra oss kapabla att i vår tur älska andra. Men sedan finns det ju många farliga, rent fasansfulla också.

Noga med syntaxen
Torgny Lindgren använder ett språk som ofta beskrivs som gammaltestamentligt och predikotonsaktigt. Men själv håller han inte med.
— Nej, inte direkt. Jag skulle vilja säga att det finns många unga författare som har ett mer ålderdomligt språk än vad jag har, men de skriver kanske mer vårdslöst och impressionistiskt. Jag är jäkligt noga med syntax och grammatik. Det är ett val man gör, säger han.
Torgny Lindgren har sagt att allt han någonsin skrivit tilldrar sig mellan Skellefteälven och Vindelälven, även om spelplanen ibland råkat ligga i trakterna kring Stockholm, eller Lübeck för den delen.
Vad tycker västerbottningarna om det du skriver?
— Jag vet faktiskt inte. Västerbottningar i gemen är inte litteraturvetare. Men jag har ett gott förhållande till trakten, vi är ju fler författare därifrån, och varken jag eller Sara Lidman eller P O Enquist har någonsin haft några problem med folket där.
Bilden man får i dina böcker är ju den av ett väldigt säreget landskap, helt väsensskilt från min egen uppväxtmiljö i Gästrikland till exempel.
- Ja men så är det också! Västerbotten är utan tvekan det mest intressanta landskapet i Sverige, säger Torgny Lindgren och skrattar.