Trio X i bästa sällskap

Hot, hot och cool, cool - så kan man sammanfatta torsdagskvällens möte i Alfvénsalen mellan Trio X och deras gäst, blockflöjtsvirtuosen Dan Laurin. Efter ett tidigare sammanträffande någonstans i Norrland bestämde man sig för att pröva ett samarbete och premiären ägde alltså rum under den pågående turnén i Uppsala län. Det blev ett mycket lyckat första tillfälle och alla, både musiker och publik,verkade trivas utomordentligt bra.Konserten inleddes med ett stillsamt, läckert utfört arrangemang av en brudmarsch i bästa folkmusikton. Det blev omedelbart klart att konstellationen fungerade utmärkt, både akustiskt och ensemblemässigt. Dan Laurins headset var den enda teknik som behövdes och blockflöjten fick därigenom precis den plats den förtjänade i helheten.Nästa inslag härstammade från medeltidens Italien när man flydde upp i bergen, kanske från pesten i Florens och det gavs tillfälle till underhållning. Principio di virtù, Dygdens princip, blev en musikalisk motvikt mot litteratur som Decamerone. Ett virtuost framfört, virvlande snabbt stycke musik som nog tjänade sitt syfte att ta bort tankarna från stadens elände.Den berömde blockflöjtsmästaren från 1600-talet, Jacob van Eyck, presenterades med sin Psalm nr 9 som Dan Laurin framförde solo OCH avslutade med några halsbrytande improvisationer. Så raskt över till vår tid med en komposition av trions pianist, Lennart Simonsson, Lullaby från Kavala, egentligen avsedd som scenmusik till en pjäs som aldrigblev skriven. Så ett hopp bakåt i tiden, mot 1500-talet somrepresenterades av Thomas Prestons komposition Upon La Mi Re, där han leker med tre av skalans toner och låter blockflöjten vila i långa sköna fraser samtidigt som även Trio X får delta i flödet.Ännu en komposition av Lennart Simonsson, Nude Ants Dance, stod på programmet. God plats gavs för alla, batteristen Joakim Ekberg och basisten Per V Johansson hade också mycket att göra - delar kunde likna en frenetisk jam session, där snabba passager omgavs av lugna ackordiska inslag från pianot. Om man ska tro Per, den andre tonsättaren i Trio X var programmets nästa stycke tillkommet under ensemblens repetitioner, det blev en frustande tango som verkligen inspirerade alla medverkande till ett festligt samspel. Dan Laurins lån av någon taktdel ur en annan, mera välkänd tango blev ett fyndigt inlägg.Tangon var avsedd som final, men välförtjänta taktfasta applåder gav oss ett extranummer som anknöt till programmets inledning. I ett finstämt arrangemang fick vi lyssna till en tolkning av en av våra käraste folkvisor, Som stjärnan uppå himmelen så klar.Möjligheterna för Trio X att på ett framgångsrikt sätt liera sig med andra musiker tycks än så länge obegränsade!