Efter en trafikolycka hamnar nygifta Paige (Rachel McAdams) i koma. Efter en tids oroligt vakande gläds maken Leo (Channing Tatum) när hon slår upp ögonen igen. Glädjen blir dock kortvarig när det visar sig att hon förlorat alla minnen från de senaste fem åren, fem år som inte bara inbegriper hela deras kärlekshistoria, utan under vilka hon också förändrat sitt liv fullständigt.
Kan Paige och Leo hitta tillbaka till sin kärlek och hon till sitt gamla liv? Och vilket är egentligen hennes gamla liv – det hon fortfarande minns, eller det hon levt de senaste åren med en make hon inte längre vet vem han är?
Jag ska villigt erkänna att jag i förväg inte hade några som helst förväntningar på Älska mig igen, jag såg framför mig en mallad, sötsliskig Hollywoodhistoria där man i förväg kan räkna ut varje vändning i historien fram till det obligatoriska slutet.
Men tidigt står det klart att regissören och manusförfattaren Michael Sucsy velat göra något extra med sin film, manuset följer visserligen den snitslade banan men filmen har en betydligt blekare ton än jag anat, skildringen av hur Paige, och kanske allra främst Leo, försöker hitta tillbaka till sig själva och varandra är befriande osentimental.
En dryg timme in tar dock det roliga slut. Oron att filmen inte ska verka tillräckligt romantisk slår till och den sista halvtimmen gör regissören allt för att reparera ”skadan”. Tonen blir en annan, de överlag utmärkta skådespelarna försöker streta emot men resignerar till sist – jaha, skulle det bara bli så här, verkar de unisont konstatera.
Älska mig igen hade kunnat bli mycket bra. Nu är det fortfarande ett trevligt romantiskt drama med riktigt bra skådisinsatser (särskilt Jessica Lange som Paiges olyckliga mamma glänser), men utan det där lilla extra. Synd.