THEATERTREFFEN 2010. Årets Theatertreffen, den årliga tyska teaterfestivalen på Berliner Festspiele, markerade ett trendbrott. Klassiker före Horváth saknades helt och fokus låg på pjäser som handlar om ekonomisk kris. Mest lyckad var tveklöst slutföreställningen, Nicolas Stemanns iscensättning av Elfriede Jelineks Die Kontrakte des Kaufmanns från Thalia Theater i Hamburg. Jelineks text utgår egentligen från österrikiska bankskandaler och ett yxmord, men tiden har givit den allmäneuropeisk aktualitet. Jelineks hållning präglas av vänsterresignerad förtvivlan, men hennes 99-sidiga text, där hon successivt skriver till partier för varje ny spelort, är kraftfull och monomant fixerad vid pengar. Hon imiterar träffsäkert ekonomisidornas diskurs. Därigenom uppnår hon att texten slår över i satir; just genom att penningspråket blir ett mantra förstår vi att det uppfunnits av människor och inte alls är så naturgivet som ekonomerna påstår.
Stemanns tidigare fyra jelinekuppsättningar hade ett teatralt associativt förhållningssätt till texten, men här skanderas den in extenso. Den fyra timmar långa iscensättningen, som delvis är olika från kväll till kväll, börjar som en scenisk läsning där skådespelarna har manus i hand, men övergår sedan i förunderliga ögonblick där aktörer, musik, videoinslag och rekvisita samspelar. Regissören själv står tidvis på scenen, mest imponerande när han i röd sammetsklänning framför en schlagerparodi. Ett antal livsfarliga stålpelare faller ned och snabbt fylls rummet av enorma transparenta bollar. En aktör som tagit på sig ett fårhuvud hetsäter sedlar. Aktörerna skuttar ut i publiken och hoppar på armstöd och stolsryggar, allt medan såväl koraler som rockmusik tonar ut i salongen. Till sist försvinner alla in i dimman i en kassaskåpsliknande dörröppning och en järnvägsräls projiceras.
När skådespelaren Bruno Ganz utdelade årets Alfred-Kerrpris till Paul Herwig för hans tolkning av Pinneberg i en iscensättning av Falladas roman anmärkte han med viss rätt att årets teaterfestival dominerades av komedi, körer och kabaré.
Från Akademietheater i Wien kom Roland Schimmelpfennigs iscensättning av hans egen pjäs Der Goldene Drache. Här används farsens stilgrepp för att skapa allvar. Gyllene draken är en thaikinesisk restaurang där fem illegala invandrare arbetar svart. En liten kines får tandvärk, tanden dras ut med rörmokartång, kinesen förblöder, liket viras in i matta, kastas i vattnet och flyter hem till Kina. Tanden hamnar i den hönssoppa med kokos som en flygvärdinna beställt. Fabeln om syrsan och myran byggs in i pjäsen och blir metaforen för sexualslaveri.
Redan i pjäsen anges att de sjutton rollerna skall spelas av fem aktörer. Med hjälp av några få extra klädesplagg och minimal rekvisita lyckas skådespelarna med imponerande säkerhet blixtsnabbt gå ut och in i rollerna.
Den imposanta Barbara Petritsch drar en kortkort rosa klädtrasa över tröjan, frilägger ena axeln och blir en ung flicka. Senare sätter hon på sig glasögon och förvandlas till ogin myra och gubbar till sig i grått och blir alkoholiserad livsmedelshandlare. Johann Adam Oest drar av sig tröjan och låter den sladdriga bara överkroppen välla ut när han skall spela en ung man, eller tar på sig en liten gulröd scarf, snörper på munnen och blir en söt flygvärdinna. Scenanvisningar och handlingsreferat läses högt. Schimmelpfennig vill skapa distans mellan aktör och roll och föreställningen redovisar öppet teaterns uttrycksmedel. De väl rytmiserade tvära kasten får publiken att häpna – och tänka. Så svårt och så enkelt är det: teater kan verka samhällskritiskt, men blott genom sin form.