Historien börjar med att Anna Ternheim ska lära sig klassisk gitarr på allmänna musikskolan i mellanstadiet. I samma stund som hon behärskar de första ackorden vänder hon noterna ryggen och börjar i stället snickra på egna låtar. Under ett high school-år i Atlanta tog skrivandet fart på allvar med bandet Sova, men steget var fortfarande långt till att betrakta musiken som en heltidsyssla ens i fantasin.
I dag är läget ett annat och när hon nu beger sig ut på vägarna under eget namn är förväntningarna rejält uppskruvade. Turnén, som inleddes med två utsålda spelningar på Södra Teatern i Stockholm, når Uppsala på onsdag. En konsert som blir hennes tredje i staden, tidigare har hon agerat uppvärmare åt Nicolai Dunger på Katalin och Lars Winnerbäck i Universitetsaulan. Den här gången är hon kvällens stjärna.
Är det bara fördelar med att vara huvudartist? frågar jag då hon ringer mig från sin mobil mitt i storstadens morgonrush.
- Det är klart att man känner ett större tryck. Jag har mer ansvar nu och vill hålla koll på allt som sker. Folk vet vem man är och har andra förväntningar än tidigare. Att vara förband är som att ställa upp i en tävling där ingen förväntar sig att man ska vinna. Nu är det tvärtom.
Efter att ha gett ut en självbetitlad ep på egna etiketten Only Records började hon successivt bygga upp en trogen skara beundrare. Då hade inspelningen av fullängdaren redan ägt rum i ett gammalt sågverk på Gotland, utan något skivbolag i ryggen. I slutändan blev det Stockholm Records som fick den åtråvärda signaturen, varpå ytterligare några spår spelades in.
Debuten Somebody outside gavs ut i höstas och snart var tillvaron fullkomligt förändrad för denna singer/ songwriter som egentligen hade tänkt sig att bli arkitekt. Så kan det gå när man ger ut en platta till brädden fylld med starka, avskalade kompositioner framförda med en röst som är egensinnig utan att vara svårsmält.
När kände du att det började hända saker på allvar?
- Det blev väldigt tydligt när vi började gå till skivbolagen med vår inspelning från Gotland. De hade aldrig tidigare visat något intresse för vad jag hade gjort, nu var responsen jättebra. Sedan har saker och ting bara fallit på plats, det låter märkligt när man säger det, men det som har hänt nu är en upptrappning av det som skett tidigare. Sammanhangen har förändrats långsamt.
Det finns musiksnobbar som nästan uteslutande anser att debuten var bäst, oavsett vilken artist man pratar om. Inför första skivan har artisten i regel haft åratal på sig att förbereda skivinspelningen. Låtarna kan vara titlar som hängt med i en evighet och förfinats gång på gång under resans gång.
När resultatet väl hamnat på skivdiskarna finns inte samma tid till eftertanke. En release följs av promotion och turnéer något som kan pågå under ganska lång tid om plattan är framgångsrik sedan är det dags att påbörja arbetet med nästa släpp. Det gäller som bekant att smida medan järnet är varmt.
Titelspåret skrevs redan för elva år sedan. Är inte det oroväckande inför uppföljaren?
- Det ska man nog inte oroa sig för mycket för. Att det är titeln på skivan var ett sätt för mig att komma ihåg vad jag ville göra. Den sammanfattar så väl en idé och är någon sorts riktmärke. Dessutom insåg jag, när jag levde med låten ett tag, att den höll ganska bra, trots att jag bara var 15 när jag kom på den. Då kanske jag inte riktigt kunde se det subtila i den som jag har gjort senare. Självklart måste saker få gro, men nu har jag också mer tid att fundera på musiken. Tidigare var jag tvungen att tänka på annat. Nu blir det här, vare sig jag vill eller inte, ett dagjobb.
Har du hunnit fundera på kommande inspelningar?
- Det enda negativa med att det går så bra med skivan är att det är svårt att komma loss till nästa. Jag försöker parallellt, i huvudet, att komma vidare och fundera över vad jag vill göra. Men man måste nog experimentera och få chans att leka sig fram, och det har jag inte riktigt haft tid med. I slutändan måste man ta kommandot över sin tid och säga ²stopp, nu är det dags att göra nya saker². Annars kan man nog bli dränkt i jobb.
- Jag skriver hela tiden, fortsätter hon medan hon far genom Stockholms tunnelbanesystem.
- Jag kommer aldrig att få samma tid att låta låtarna sjunka in som på den här skivan, men då får jag försöka hitta andra vägar att bekanta mig med dem.
Skriver du väldigt många låtar eller jobbar du stenhårt med en och samma titel under lång tid?
- Man kan nästan jämföra det med någon som målar. Som konstnär gör man inte nödvändigtvis en tavla, sedan när den är klar så börjar man med nästa och efter två år har man en utställning. Det kan lika gärna vara ett arbete med 20 verk som påbörjas och avslutas ungefär samtidigt. Att man hela tiden hoppar mellan dem och upptäcker saker som man vill ändra. Sedan är det inte kirurgi heller, det kan gå väldigt fort. Att skriva en text kan ju gå i realtid, ett flöde med 20, helt spontana rader. Men jag är inte ensam heller, om man ser till hela processen, eftersom det kommer in ett band som ger en ny dimension till låtarna. Då kanske man behöver ändra på formen för att det ska fungera.
Årets pop kvinnlig, årets kompositör, årets textförfattare och årets nykomling. Det är i dessa fyra kategorier som stockholmskan är nominerad till vid årets Grammisgala (måndag). En tillställning som blir ytterligare en bekräftelse på ett genombrott som få artister får uppleva. Somebody outside, som sålt 20 000 exemplar, är en skiva som både lyckats förföra luttrade kritiker och de lika svårflörtade som eftertraktade skivköparna.
- Det är fantastiskt roligt. Men det största priset jag får, oavsett vad som stått tidigare eller vad som kommer att stå, är P 3 Gulds pris för årets nykomling. Där är det folk som ringer in och röstar och det går inte att jämföra med när konnässörer sitter och går igenom den etablerade eliten för att se vilka som ska uppmärksammas. Sedan är det också jätteroligt med Grammis eftersom det är ett pris som alla känner till.
Avslutningen på skivan är en knäckande vacker version av Broder Daniels Shoreline. Hur kom det sig att du valde att spela in den?
- Jag vet faktiskt inte, tvekar hon. Jag tycker jättebra om bandet men jag har aldrig varit deras mest hängivna fan. Jag kommer att släppa en ep i vår med den och några andra covers, är det tänkt. Det är planen i alla fall. Man håller på och testar hela tiden. Jag spelade Under the milky way med Church under Nicolai Dunger-turnén, men jag spelade aldrig in den då, så den kanske kan bli aktuell.
Men skulle inte du bli arkitekt?
- Jag tänkte det ett tag, men... Jag vet inte. Det är fortfarande ett jätteroligt yrke om man får göra det man vill. Men jag fick svårt att få det att gå ihop när jag började göra modellhus samtidigt som jag försökte göra klart en skiva på kvällarna. Jag delade inte riktigt de andras passion och då var det ingen idé, då blir man ingen bra arkitekt. Men det kanske kommer senare, vem vet?
Katalin, onsdag
UNT-fakta
Anna Ternheim
Ålder: 26
Bor: Södermalm, Stockholm
Aktuell med: Sverigeturné som når Katalin på onsdag. Är nominerad i fyra kategorier i Grammisgalan på måndag.