I Fallvatten skildrar Mikael Niemi hur en svensk tsunami skulle kunna se ut. I Hindenburg låter Susanna Lundin undergången komma till ett soldattorp med rödglödgad lava runt husknuten. Och i Jesper Weithz Det som inte växer är döende vävs en existentiell katastrof samman med en yttre, klimatrelaterad. Tre ganska disparata böcker egentligen. Men de har ändå något gemensamt. De försöker samtliga skildra undergången på ett annat sätt och få oss att tänka nytt kring hur den faktiskt skulle kunna se ut.
I Weithz roman är till exempel den smått geniala titeln talande. Den sammanfattar i en mening det mest grundläggande problemet med vår samhällsordning. Att det enda alternativet till tillväxt är utslocknande. Den får mig att tänka på något som socialekologen Murray Bookchin har sagt: ”Kapitalismen kan lika lite 'övertalas' till att begränsa tillväxten, som en människa kan 'övertalas' till att sluta andas”. Eller som Björn Forsberg skrev i sin Omställningens tid som kom i våras: vi kan uppfinna hur mycket ”klimatsmart” teknik som helst. Det ändrar ändå inte det faktum att själva grundproblemet är vårt sätt att leva. Forsberg tar ett exempel. En jumbojet skulle kunna få luftkonditionering och ljus i kabinen med solenergi. Att lyfta planet skulle dock aldrig gå. Olja och kärnkraft är med andra ord inte utbytbara mot förnyelsebar energi. Vi står inför valet: ställa om till ett lågenergisamhälle eller gå under.
Denna insikt tycker jag själv är läskigare än någon undergångsskildring jag har sett från Hollywood. Vad är väl en fallande frihetsgudinna eller en sprucken pelare i Akropolis mot en sinande oljereserv? Det är för att lära oss att tänka sådana här tankar vi behöver alternativa undergångsskildringar. De slår upp systemkritiska fönster inom oss. Visar att undergången inte behöver se ut som vi har tänkt oss. ”This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper” som T.S. Eliot skrev.
Men är då inte alla undergångsskildringar och dystopier systemkritiska, undrar nu säkert någon? Vill de inte, genom att gestalta hur vägar krackelerar och broar rasa samman, varna oss? Så kan man kanske tänka vid en första anblick men oftast har undergångsskildringar en rakt motsatt uppgift. I stället för att varna oss vill de tala om att allt är lugnt. Att vi inte behöver ändra vårt sätt att leva. Även om jorden skulle gå under av det. Detta kan låta paradoxalt, men titta på en Hollywoodfilm som 2012 av Roland Emmerich. Där kolliderar två kontinentalplattor och jorden går under i ett inferno av eld och lågor. Men denna handling är bara en täckmantel för den riktiga berättelsen. Där finns historien om ett frånskilt medelklasspar som försonas i samband med katastrofen. I ett flygplan som cirklar över en brinnande planet kramar de om varandra med tårar i ögonen. Kontentan: jorden må gå under, men den amerikanska kärnfamiljen består.
Tre undergångar lagom till hösten
KRÖNIKA: Så kommer de då äntligen. Klimatdystopierna. Knappt har höstböckerna börjat regna över redaktionerna förrän det dimper ner tre stycken undergångsskildringar á la naturens hämnd.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.