Nog för att det är musik man matas med, och man är fri att stänga av och själv leta upp något annat. Men vore det ändå inte roligt att låta sig matas med musik på något annat språk då och då? Jag tänker på det här när någon extra dålig låt spelas. ”Det måste finnas hundra polska hitlåtar som är bättre än det här skräpet just nu.” Men jag kommer aldrig att höra dem.
Då och då bryts dominansen och jag blir lika glad varje gång. Den här gången heter låten Natteravn av Rasmus Seebach och är en dansgolvsdänga helt igenom, totalt och fullständigt på danska. Trots att bara titeln är obegriplig för många av oss kommer den att bli en av sommarens största hitlåtar på dansgolv och i enskilda svenskars mp3-spelare. Det som gläder mig är det lilla beviset på att vi inte blivit så insnöade att bara svenska eller engelska duger. Att reglerna för vad som funkar och inte funkar kommersiellt faktiskt är töjbara.
På Youtube svämmar kommentarfältet till låten Natteravn över av kärleksfulla tillrop av typen ”danskjävlar, tack för en superbra låt!”. Och fastän eurodiscodunket egentligen inte är min grej sjunger jag med. Den fastnar. Jag lyssnar med en koncentration jag aldrig annars ägnar den här typen av låt. ”Kaerligheden kalder nu i nat, kalder du…” Tänker att jag nästan kan det här, jag är ju faktiskt från Sydsverige. Nynnar med, fyller i de ord jag känner igen. Googlar texten, lär mig resten. Nördigt, men jag gillar att sjunga på språk jag inte kan. Det kräver ansträngning, som ett litet fritidsintresse man kan ägna sig åt då och då. Just danska är ett fint sångspråk, man behöver inte kunna det för att känna det i hjärtat och i magen.
Det är förstås inte bara slumpen som skapar en plötslig hitlåt på ett annat språk. Sommaren är en avgörande faktor. På sommaren tänker vi på utlandsresor. Främmande språk får oss att minnas resor vi gjort, eller längta efter nya. Vi åker till Spanien och tar med oss en ”vamos a la playa”-låt hem. Vi förbrödrar oss och byter favoritlåtar med andra skandinaver i någon bar på Kos och får med oss låtar på norska och danska hem. Sommarsverige är på många sätt en musikalisk undantagszon.
Men anledningen spelar mindre roll. Det är nyttigt att praktisera språklig öppenhet, om så bara i tre minuter. För varje gång det händer ökar chansen att det händer igen. Vem vet, nästa gång kanske vi sjunger med i en radiohit på turkiska när det är sexton minusgrader ute. Det skulle vara ett skönt avbrott i allt ”baby you drive me crazy”-skval.
Under de närmaste månaderna kommer Rasmus Seebachs Natteravn att spelas överallt. Den kommer att skrålas i svenska trädgårdar av ciderlulliga 19-åringar, mätta på grillkött och potatissallad.
”Ja jeg kalder på dig, ja jeg kalder pa dig, jeg kalder på dig, jeg kalder på dig ooooooh”
Det finns hopp för öppenheten.