Tre konstnärers wienska möte
Tonsättaren Arnold Schönberg, konstnären Edvard Munch och författaren och konstnären August Strindberg ägnas en välarrangerad utställning i Wien.
Strindberg hade många likheter med tonsättaren Shönberg och konstnären Munch.
Foto: Scanpix
1998 invigdes Arnold Schönberg Center i Wien, den stad, där han föddes 1874. Här förvaras hans arkiv, här ordnas konferenser, utställningar och konserter. Under vintern firar centret detta tioåriga jubileum med en angelägen och väldokumenterad utställning: Strindberg, Schönberg, Munch. Nordisk modernism i Schönbergs Wien omkring 1900.
Utställningen syftar till att filtrera fram släktskapen mellan musik, måleri och diktning samt att visa upp intellektuella samband mellan de båda kulturkretsarna i Wien och Nordeuropa.
Österrike betecknade Strindberg som sitt "hemland, till och med mera än Sverige!" Här fick han inte bara inspiration för sina dramer Inferno och Till Damaskus, här skapade han några av sina mest betydande landskapsmålningar.
Utställningen återger förbluffande motiviska och koloristiska likheter mellan författarens och tonsättarens måleri, till exempel Strindbergs Strand, sommarnatt (1892) och Schönbergs Blomma på strand (1894), liksom mellan Strindbergs Allén (1905) och Schönbergs Landskap (1907-09).
Strindbergs, Munchs och Schönbergs konstnärliga skapande berättar om psykiska extremtillstånd, om ensamhet, ångest och dödsvisioner jämte fantasifulla spöksyner och vampyrer.
De tre konstnärerna misstror den ytliga iakttagelsen och riktar blicken inåt för att få grepp om den subjektivt upplevda världens immateriella värden.
Av utställda verk bidrar Strindberg med 26 oljor jämte en skulptur (Den gråtande gossen, 1891), Schönberg med 35 målningar och scendekorationer, Munch med en målning och 20 litografier och träsnitt. Dessutom ställs ut bland annat Strindbergs verk i tysk översättning (ur Schönbergs privatbibliotek), brevväxling mellan författaren Richard Dehmel och Strindberg (1893), partitur av Schönberg och åtta korta texter av Munch.
Alla tre ägnade sig åt landskapsmåleri, Strindberg rent av uteslutande, medan Schönberg bara målade några få landskap. Munchs ord "Jag målar inte det jag ser utan det jag såg", gäller för alla tre, liksom hans aforism "Konsten är motsatsen till natur. "
Inom landskapsmåleriet intar träd och skog en särställning, skogen som emotionellt projektionsrum, som känsloladdat drömland.
Självporträtt är den andra genren, som trion ägnar sig åt. Hos Schönberg dominerar detta motiv: hela 70 av hans 360 verk är självporträtt. Munchs självporträtt kan delas in i idealiserade och realistiska. Strindberg skriver in sin profil som en hemlig kod i Klippa I, dessutom använder han fotografiet som självporträtt.
Andra teman som utställningen behandlar är sorg och melankoli, själstillstånd som ångest, svartsjuka och hat, förtvivlan och inte minst ensamhet, attraktion, separation och tröst.
Relationen mellan man och kvinna är ett annat viktigt ämne, därför att det är av central betydelse för de nordiska avantgardisternas verk, så ock för Schönberg och tonsättarkollegan Alban Berg.
Alla tre sysslar också med motivet "vampyr". Strindberg funderade rent av på att kalla andra delen av Dödsdansen (1900) för Vampyr. En av protagonisterna, kaptenen, utvecklar nämligen ett vampyrartat väsen i det att han spinner intriger mellan sina närmaste medmänniskor för att suga livskraften ur dem.
Två veckor före sin död 1951 skriver Schönberg som svar på ett brev från Sverige: "Kanske kan det intressera er att höra, att jag har läst allt av Strindberg, som finns i tysk översättning - flera gånger. Det har gjort mig till en av hans största beundrare."
Så jobbar vi med nyheter