Tre jubilarer i pianofestival
Pianofestival i Giresta - det börjar redan lÄta som en gammal tradition nÀr den nu arrangerades för tredje gÄngen, med tvÄ Ärs intervall. Den har utvecklats till att bli en pianofest för att inte sÀga musikfest; pianot fÄr inte regera ensamt utan andra instrument bistÄr, skriver Gunnar Tibell i sin rapport.
konserter upptog programmet ocksÄ s.k. mÀstarklasser med undervisning för "vÄra framtida pianostjÀrnor", som dÀrefter fick visa upp sin förmÄga i en egen konsert. Mozarts brev Àgnades en förelÀsning och allra sist upptrÀdde samtliga medverkande i en "Kavalkadkonsert" med bÄde tyngre och lÀttare inslag.
Redan pÄ fredagen satte man igÄng, med en kvÀllskonsert. Inledande pianist var Anders Kilström som valt Mozarts pianosonat i a-moll, KV 310 frÄn Är 1778, ett mörkt Är för Mozart med moderns död under en Parisresa tillsammans med sonen. Och nog satte kompositörens egen smÀrta spÄr i en musik fylld med dissonanser och vemodiga
teman som pianisten tog vÀl vara pÄ i en uttrycksfull tolkning.
En för de flesta ny bekantskap bland pianister var sÀkerligen norrmannen HÄvard Gimse. Han briljerade i en uppvisning av virtuositet och precision i tre kompositioner av vardera Grieg och Sibelius. De spelades i svit som om de varit satser ur en lÀngre komposition och det fungerade
alldeles utmÀrkt. Griegs förkÀrlek för den "undre vÀrlden" togs vÀl till vara i beskrivningen av Trollbrudens resa pÄ Vossevangen för att inte tala om Troldtog ur den femte delen av Lyriske Stykker, ett stycke dÀr trollen verkar ha haft ohyggligt brÄttom
pÄ sin fÀrd. De tre kompositionerna av Sibelius ger fina exempel pÄ det som kallats nordisk impressionism, speciellt i Impromptu Op. 5 no 5 frÄn 1893 och
i den lite tunga och mörka Granen frÄn 1914.
Sist pÄ programmet fanns Mozarts Pianokvartett i g-moll, KV 478, med Per Tengstrand som pianist, och med strÄkmusikerna Tobias Ringborg, fiol, Henrik Frendin, viola och Daniel Blendulf, cello. För att publiken skulle fÄ nÄgot Ànnu mera passande inför nattvilan spelades helt överraskande den sköna lÄngsamma satsen ur Brahms' c-mollkvartett, op.
60 som extranummer.
Lördagens kvÀllskonsert hade helt Àgnats Mozart och förgylldes av nÀrvaron av Sven Wollter som reciterade ur den Mozartska brevskörden. SammanstÀllningen av ord och ton blev en stor upplevelse, och Äterigen kunde man ana
influenserna frÄn omvÀrlden i de verk som framfördes. SÀllan har man under en konsert kÀnt en sÄdan nÀrhet till musikens upphovsman som med dessa dubbla intryck. Först ut bland pianisterna var HÄvard Gimse som gav oss en sagolik tolkning av Rondot i a-moll KV 511. Hans anslag, hans frasering och dynamik krÀvde och fick publikens andlösa uppmÀrksamhet.
En av festivalens mÄnga höjdpunkter!
Cecilia Zilliacus Àr ocksÄ en av de förnÀmliga musiker som Per Tengstrand samarbetar med. I sats 2 ur en violinsonat frÄn det ödesdigra Äret 1778 hör man Äterigen vemodet. Det utomordentliga samspelet mellan violinist och pianist fick vi ytterligare prov
pÄ genom framförandet av en sonat frÄn nÀstföljande Är, i F-dur KV 376. Nu Àr lugnet och
glÀdjen tillbaka igen, speciellt i det avslutande rondot. SÄ Äterkom Anders Kilström, nu med Fantasie i c-moll KV 475 och sist pÄ programmet hade man placerat en sats ur Klarinettkonsert i A-dur KV 622, skön musik frÄn Mozarts dödsÄr 1791. Klarinettisten
Staffan MĂ„rtensson ledsagades
av Per Tengstrand i en pianoversion av orkesterns stĂ€mmor. Ăven om den mycket förnĂ€mliga tolkningen av solostĂ€mman hade dugt bra som godnattmusik ville Ă€ndĂ„ programlĂ€ggaren Ă€n en gĂ„ng överraska publiken genom att lĂ„ta HĂ„vard Gimse reprisera Rondo.
Söndagens konsert delades lika mellan de tre jubilarerna, Mozart, Schumann och Sjostakovitj. Sonaten för 2 pianon i D-dur KV 448 exekverades med bravur av vÀrldsstjÀrnorna i genren, Shan-shan Sun och Per Tengstrand. Perfekt samspel, t.ex. i första satsens vÀlartikulerade fuga, i chockartade modulationer i andra satsen eller i den hÀftigt accelererade finalen utmÀrkte deras spel. Anders Kilström hyllade Schumann med en utomordentlig tolkning av
Schumanns ganska komplicerade Fantasi op. 17, visserligen skriven som C-dur men med mÄnga smÀrtfyllda pÄminnelser om kompositörens livsöde.
Till slut var turen kommen till Sjostakovitj - hans jÀmna Är
hyllades med Pianotrio i e-moll op. 67, Ànnu en pÄminnelse om hur en kompositör kan fÀrga sin musik med smÀrtfyllda upplevelser av liv och död runtomkring - trion fullbordades 1944. HÄgkomster av judisk musik fÄr erinra om tidens katastrofer och sÀttet att utnyttja de tre instrumentens möjligheter ger gripande uttryck för tonsÀttarens medkÀnsla. Slutet fÄr karaktÀren av Requiescat in pacem, det klassiska Vila i frid, sÀkert riktat till krigets offer. Cecilia Zilliacus, violin, Kati Raitinen, cello och HÄvard
Gimse förmedlade pÄ ett förnÀmligt sÀtt dessa djupa kÀnslor.
En laddad musikhelg var nÀstan över - endast Kavalkadkonserten Äterstod - och publiken hoppas sÀkert pÄ repris, kanske om tvÄ Är.
SĂ„ jobbar vi med nyheter