Tre generationer nordiska jazzmusiker möts i Lundin Danemo kvintett som är aktuella med cd:n Nat, och en i bästa mening nordiskt färgad jazz med ekon av artister som Lars Gulllin och Bernt Rosengren. Och på samma gång en öppenhet, ett lekfullt och ofta oväntat bändande med melodiska-rytmiska uppslag som får musiken att kännas fräsch och tidlös.
Det händer mycket i vart och ett av de elva spåren, med enskilda instrument som friläggs, eleganta unisona linjer och rebusartade melodier som ibland rymmer en helt annan låt. Det är ömsom lyriskt och ömsom småbusigt, därtill med fint improvisationsspel som dock aldrig tar uppmärksamheten från helheten, gruppdynamiken.
Åldersspannet är uppenbart inget hinder för att skapa en tät kommunikation mellan musikerna. Här finns nestorn Jan Allan som vid 77 år har en lika distinkt trumpetton som alltid. Kapellmästarna Fredrik Lundin och Peter Danemo på tenorsax respektive trummor tillhör mellangenerationen av svenskt jazzfolk liksom basisten Christian Spering, medan pianisten Jonas Östholm debuterat under senare år.
Materialet är egenskrivet och i ett melankoliskt förtätat spår som Lovely blir arvet efter Gullin uppenbart, medan Sang lånar drag av svensk folklore. Inte minst samspelet mellan Allan och Lundin är utsökt, och Sperings varmt lyriska baston är en njutning rätt igenom
Samme Spering återfinns på Snick snack, en cd med trumslagaren Jonas Holgerssons trio där även saxofonisten Karl-Martin Almqvist ingår. Slagverken står i fokus, i rituellt suggestiva rytmmönster och ömsom solo, däremellan med spännande accentueringar av saxofon och kontrabas.
Jag tilltalas av musikens skissartade karaktär, med mycket pauser där lyssnaren får fylla i det som inte sägs fullt ut. Tydligt förankrat i jazzimprovisation, och likväl så originellt.
Keyboardisten Ola Melander leverar jazz av helt annat slag – en väl varierad, kaxig och bitvis ganska tung jazzrockfunk, med snitsiga riff och medryckande grooves, samt gästspel av folk som Georg Wadenius, Janne Schaffer och Sofi Hellborg.
Det låter förvisso mycket 70-tal, och när jag hör de orientaliska flirtarna till exempel i titelspåret kommer jag att tänka på Phil Collins underskattade sidoprojekt Brand X, medan Zawinul spectre är en hyllning till den välkände Weather Report-profilen.
Unge svenske pianisten Magnus Hjorth presenterar lyriskt-melodisk, lättillgänglig triojazz på sin nya cd Plastic moon, med basisten Petter Eldh samt japanske trummisen Kazumi Ikenaga. Behagligt och kompetent, men kanske inte så mycket som sticker ut från det rådande pianojazzutbudet, även om kompositionerna mestadels är egna.
Mer 70-talsdoftande jazzrockfunk med danske gitarresset Mikkel Nordsö på cd:n Five steps to seven. Hans spel har en fin melodisk kvalitet, men kan emellanåt också bita till. Mysfunk i ganska löslig och jambetonad inramning.