Vad var det som gjorde de två första delarna i Sam Raimis trilogi om Spindelmannen så lyckade? Tja, egentligen ingenting särskilt. Allting stämde, helt enkelt. Genrens alla standardingredienser var på plats och i balans.
Det är de också i Marc Webbs "The amazing Spider-Man 2". På plats alltså. Balans saknas däremot, liksom fingertoppskänsla och lite samtida smartness. När det ska vara gulligt romantiskt spinner spindeln ”I love you” åt flickvännen på Brooklynbron. När det i stället ska vara komiskt bekämpar han New Yorks brottslighet med skojiga manér och coola oneliners som tagna från valfri skräpprodukt på Barnkanalen.
Klichéerna är ibland så slitna att de antagligen inte ens uppfattas som klichéer för de yngsta tittarna. Den onda vetenskapsmannen heter Kafka och bryter på tyska. Eller ännu märkligare: En av fienderna är en dum ryss med röd stjärna på robotdräkten.
Vad säger ni, är det troget serietidningarna? Kanske det, men det är i så fall ingen ursäkt. Det här är film, och nu är det 2014.
Ett annat problem är spretigheten. Två timmar och tjugo minuter är en inte oansenlig tid – ändå tillåts ingen person eller relation fördjupas. I den första delen om the amazing Spider-Man fanns visst utrymme för psykologi och eftertanke. Den här gången är berättelsens spindeltrådar för många.
Peter Parker är djupt förälskad i Gwen Stacy, men kan inte bestämma sig för om han ska fortsätt att träffa henne med den risk som det innebär för henne. Samtidigt har han problem med barndomsbästisen Harry Osborn, som är döende i en ärftlig sjukdom.
Som om inte det var nog konkurrerar inte mindre än tre skurkar om uppmärksamheten. Främst av dem är Electro, en tidigare psykiskt sjuk arbetare på Oscorp som efter en olycka förvandlats till ett blått, sprakande monster med New Yorks elnät som kostcirkel.
Tja, och så fortsätter naturligtvis Peter Parkers detektivarbete i den dunkla familjehistorien. Vem var egentligen hans pappa? Varför övergav han sin son?
Här finns flera skådespelare med fina cv:n. Jamie Foxx och Paul Giamatti, till exempel. Dane DeHaan är dessutom med sitt kyligt sofistikerade uttryck perfekt castad som Harry Osborn, och Andrew Garfield och Emma Stone är inte dåliga i huvudrollerna. Men vad hjälper det när de alla är lika glesa som spindelnät, hopfogade endast av berättarekonomiska schabloner?
Några plus med filmen? Visst, New York-vyerna är vackra, spindelns akrobatikkonster är rätt hänförande och ett par actionscener imponerar naturligtvis.