Teater Spektaklets nya barnföreställning Min tur har på lördagen premiär på Den Lilla Teatern. Det är en pjäs om några trasiga och väldigt charmiga leksaker.
De sitter där. Väntande. Alla uppflugna på en rad. Den ena med vingproblem, en annan med plåster på ryggen, en tredje utan hjul. En med bruten näsa och så stackars nalle med bandage runt armen.
Känns sagan igen? Ernst Jandls och Norman Junges bilderbok Min tur som Teater Spektaklet dramatiserat och nu sätter upp som dockföreställning med premiär i dag, lördag, på Den Lilla Teatern.
– Vi gillade verkligen sagan redan första gången då vi såg den på ett bibliotek. Det är en stämningsfull berättelse som dessutom är väldigt vackert illustrerad, säger dockspelaren Per Löfblad.
Något som scenografen och dockmakaren Eva Grytt instämmer i:
– Ja, jag blev också helsåld då jag såg boken! Och jag har försökt lägga mig så nära originalet som jag klarat av, fyller hon i.
Och visst känns de trasiga leksakerna igen, nästan identiska från boken. Pingvinen, ankan, nallen, grodan och Pinocchio som sitter där i väntrummet hos leksaksdoktorn.
– Alla med väntrumsvåndor. Pinocchio, som är sist, blir jättenervös, säger Margaretha Löfblad som inte bara är föreställningens berättare utan också dess manusförfattare och regissör.
Och som nu äntligen fått förverkliga sin dröm om att ha med film i föreställningen.
– Det är något som Margaretha gått och yrat om i många tidigare uppsättningar men det har alltid varit för dyrt eller komplicerat, säger Per Löfblad.
I början och i slutet av föreställningen visas en musiksatt film av Erik Hinnerdal som visar hur Pinocchio bröt näsan och hur han tar sig till doktorn och senare hem med buss. En busstur som i verkligheten startade i Las Palmas.
– Det var snö och vinter här så vi spelade in filmen i en busskur i Las Palmas och senare på Uppsala buss med egen chaufför. Det var så fiffigt, filmaren kunde sedan trolla bort Per ur bilderna så att det ser ut som om Pinocchio går alldeles själv, säger Margaretha Löfblad entusiastiskt.
– Ja, det var magiskt, instämmer Per Löfblad.
Lika magiskt som att det till slut blev en föreställning. För länge såg det riktigt mörkt ut.
– Vi höll på i nio månader med att försöka få tillåtelse att dramatisera boken av det tyska förlaget. Vi hade i princip gett upp men så skickade jag i väg ett sista mail. Och plötsligt var det inga problem alls, säger Margaretha Löfblad.
Så nu sitter de trasiga leksakerna där på scenkanten och väntar på premiären. Det är tre år sedan Teater Spektaklet sist hade uppe en ny pjäs.
– Vi spelar enormt mycket ute i landet. Över 200 föreställningar varje år och spelar därför samma föreställning länge. Min tur är redan fullbokad i höst så den kommer vi nog också att spelas under flera år, konstarar Per Löfblad.
Då gäller det att dockorna håller. Som tur är har Teater Spektaklet med sig en doktor.