Ulf Gustavsson: Tranströmer i stark gestaltning

Det brukar sägas att Tomas Tranströmers poesi ligger nära musiken, och en som tagit väl vara på detta är diktarens dotter, mezzosopranen Emma Tranströmer som nu ger ut cd:n Dagsmeja med ett urval av faderns dikter satta till musik. Detta lagom till att Tomas Tranströmer fyller 80 år (15 april), och dottern Emma själv blir 50 (19 april).
Speciellt i sammanhanget är att merparten av tonsättningarna gjorts av en för allmänheten tämligen okänd tonsättare, Fredrik Jakobsson som därtill specialskrivit det mesta direkt för Emma Tranströmer och Uppsalapianisten Andreas Kreuger som medverkar på skivan.
Detta till synes djärva tilltag visar sig lyckosamt, och bidrar till att ge en sammanhållen identitet åt materialet som redan prövats inför publik, i form av en föreställning med samma namn som skivan. En titt i Fredrik Jakobssons meritförteckning visar för övrigt att denne har bred erfarenhet av att tonsätta poesi, alltifrån Emily Dickinson till Bo Setterlind.

Hans gentemot orden så lyhört nyanserade musiksättande av Tranströmer, varsamt och lekfullt på samma gång, jämte Emma Tranströmers varmt dynamiska sopran och föredömliga diktion, bidrar till att sätta faderns texter i fokus, strof för strof, till Andreas Kreugers finstilta pianospel samt gästspel av gitarristen David Härenstam och violinisten Bernt Lysell. Det är en prestation som heter duga, och det gäller även de tonsättningar som tagits med av Maurice Karkoff och den alltför tidigt bortgångne Uppsalaprofilen Håkan Parkman.
Musikaliskt kan jag inte låta bli att uppleva paralleller mellan skivans utsökt gestaltade Tranströmer-dikter och Allan Petersons Barfotasånger - formmässigt i dragen av folkmusik och senromantik, stämningsmässigt i det inkännande och stundtals lite sorgesamma anslaget, inte minst i en hisnande liten haikubetraktelse som Namnteckningar.

Och Emma Tranströmers röst har en kraft som växer för varje lyssning.
Apropå Tomas Tranströmer har det nyligen utkommit en cd Pianopreludier av Johan Hammerth i tolkning av Stefan Lindgren, där en handfull av preludierna ursprungligen komponerats för vänster hand och tillägnats Tranströmer (som spelar piano med vänster hand efter en hjärnblödning för flera år sedan). Flera av styckena blir vilsamt impressionistiska i Lindgrens tolkning, men här finns också ett lätt excentriskt drag i Erik Saties anda. 

När jag ändå är inne på nutida svenskt vill jag slå ett slag för Violin duos vol 6, med den i Jämtland bosatta duon Cecilia och Martin Gelland, här i mer eller mindre nyskrivna verk av bland andra Cecilia Franke som tänjer på duoformatets gränser och lyssnarens förväntningar. Tillika ingår en spännande svit, byggd på judisk folktradition, av uzbekiske tonsättaren Oleg Gotskosik.
Simon Steen-Andersen heter en ung norsk tonsättare som likt John Cage intresserar sig för naturliga ljud och elektronik i kombination med vanliga instrument.
Hans nya cd Pretty sound visar därtill drag av ett pointilistiskt tänkande som kan påminna om Anton Webern, även om de många infallen hade kunnat ha tuktats något.