Att presentera nobelpristagaren, den svenska poeten Tomas Tranströmer, som här – med en bengalisk nyöversättning – är ett stort vågspel. Min åsikt är att poesi är en skyddande sfär av drömmar, en korg fylld av bilder, sinnets karta och ett kärleksbrev till tiden. Detta är mycket sant när det gäller Tranströmers poesi. Hans dikter bildar en karta där vi kan se det skandinaviska landskapet men i hans diktkorg finner vi bilder av livet i och utanför Sverige. Hans drömmar är svenska men de berör en hel värld. Han uttrycker den tid han levde i – samtidigt är han tidlös. Han är en metaforernas trollkarl. Minne, död, natur, smärta, välbehag och kraftfull tystnad dominerar hans uttryck. Henrik Ibsen sa att poesi är att se. Detta stämmer mycket väl in på Tranströmer: han ser. Han är en mästare på metaforer i den post-Elliotska traditionen.
Tomas Tranströmer arbetade halvtid som psykolog i hela sitt arbetsföra liv, den övriga arbetstiden investerade han i att skriva dikter. Han skrev ett tiotal diktsamlingar, en självbiografisk kortprosasamling och en handfull diktöversättningar. Det är allt, hans samlade litterära verk. Han efterlämnade en stor resväska opublicerade dikter, utkast och bearbetningar som vi troligtvis aldrig kommer att få se. Han levde ett vardagligt liv med rutiner, och höll en dörr öppen mot poesi från alla hörn av världen – från Asien till Latinamerika, från Afrika till Skandinavien. Han kommunicerade brevledes med poeter, okända som kända, från hela världen, från varje kontinent. Hans dikter hade översatts till mer än 50 språk redan innan han fick Nobelpriset 2011. Han var musikalisk, en hängiven pianist.
Den svenska poeten Stig Dagerman sa att varje barn föds till poet och att vi gör vårt bästa för att avvisa poeten i oss. Tranströmer var en poet av naturen, han levde ut poeten i sig varje dag. På 1960-talet var han fascinerad av Bangladesh naturliga skönhet. Han ville besöka vårt land. Tyvärr blev det inte av. Men han läste vår Rabindranath Tagore. Den kraftfulla enkelheten i Tranströmers poesi ligger nära Tagores.
Om jag skulle presentera Tomas Tranströmer med en enda mening skulle jag säga att hans poesi är som den bangladeshiske poeten Shamsur Rahmans. Vår egen Rahman har en unik bengalisk och samtidigt internationell ton. De båda har många kraftfulla och tidlösa referenser. De berör myter, historia och livsidéer. Rahman och Tranströmer var samtida. Rahman levde mellan 1929 och 2006, Tranströmer mellan 1931 och 2015.
Rahmans poesi berör det politiska livet i Bangladesh under en period då landet går mot slutet av den koloniala tiden. Tranströmer lever i en tid som är präglad av välfärdspolitik. Då Sverige från mitten av 1930-talet blev allt rikare ekonomisk sett.
Den samtida svenska litterära scenen, post-August Strindberg, handlar mycket om bästsäljande kriminallitteratur som kommit att slå världen över. Intressant är att svensk litteratur och bengalilitteratur startade nästan samtidigt. Historien om den svenska litteraturen börjar med "Rökstenen" på 800-talet. Det första litterära verk på bengali, som är allmänt känt, är "Charyapada" som dök upp någon gång efter 800-talet. När bengaliska läsare närmar sig Tranströmer kan detta vara av vikt att tänka på. Det finns en hel del som förenar dessa avlägsna, i geografiska avstånd, länder. Tranströmer är i dag också vår.
Onsdag 7 oktober, arrangerar Litteraturcentrum Uppsala en bengali-nordisk litteraturafton på Teater Blanca, med visst fokus på Tomas Tranströmers poesi.