Transportstäckan som blev ett liv

Jag promenerade i Luthagen när den första snön ramlade ner. Det var inte så mycket att tala om, bara några flarn som snabbt ersattes av ett lite bekantare regn. Men jag tänkte, som man ofta tänker, att snöflingor ser ganska fina ut. Och inte bara det. De är alla unika, snöflingorna, tänker man också ofta. Det går inte att hitta två identiska. Det har skrivits avhandlingar på ämnet, och romaner, ganska bra romaner till och med. Jag tittade på snöflingorna och kände mig riktigt upplyft. Jag fångade en, och så en till och ännu en. Det är fullt möjligt att de inte var identiska, men de såg förvillande lika ut.

Ibland händer det, som det brukar heta i reklamen. Det händer ganska ofta, skulle jag vilja säga.

Man köper lite blommor som matchar möblemanget, man köper ett par kilo frukt att arrangera i skålar. Gott, nyttigt och estetiskt tilltalande. Man tar sig i kragen, tar bussen till färgbutiken och kommer hem med en liten pensel och en burk färg och det blir förbannat snyggt när man bättrar på den flagande färgen i badrummet, på hatthyllan och lite varstans på element och väggar. Sedan sväljer man och tittar på det där hörnet där en gammal fåtölj står tillsammans med några lådor och ett par plastkassar. Det har sett likadant ut sedan man flyttade in och när man röjer tar det sju minuter och resultatet är anslående stiligt. Det ser ut precis som man vill att det ska göra och man känner sig nästan lycklig och av bara farten dammar man av alla sina vinylskivor och skrattar högt tills man inser att all aktivitet beror på att man ska flytta och att den enda drivkraften är att det nya lånet ska bli så litet som möjligt. Pengarna är det enda viktiga.

Eller så traskar man runt i sin stad och känner sig uppåt för att man ser det nya fina konserthuset ur alla möjliga vinklar. Stadsbilden är förändrad, förbättrad och det är nog inte så illa att bo där i alla fall, myser man för sig själv och nickar entusiastiskt som om man redan stod och lyssnade på någonting bra i det nya huset. Men så kommer man lite närmare och ser att byggnaden är besudlad av en våldsamt ful logotyp som smakar försäkringsbolag och som i bästa fall är gjort med LO-märket som förebild. Loggan vajar hånfullt på en rad flaggstänger och huset försvinner in i ett dis av irritation, och snart syns det inte alls.

Eller också befinner man sig på Konsum med några månaders tomglas i ett par kassar och trycker in den ena PET-flaskan efter den andra i maskinen. Mätaren visar en hel femtiolapp när man är klar och precis när man ska trycka ut sitt miljömedvetna kvitto ser man den andra knappen som frågar om man inte vill skänka sin pant till välgörenhet. Man skruvar på sig och känner efter i fickan där det ligger några tjugor. Toapapper och diskmedel står på inköpslistan och det är tråkiga grejer så det känns fint att använda panten och vem vet, funderar man, om konsum verkligen ger panten till välgörande ändamål. Kanske blir det bara fikabröd åt personalen och så djävla dåligt tjänar de väl ändå inte. Man blundar och trycker. Slumpen får avgöra men så svårt är det ju inte att trycka på en knapp med stängda ögon. Tyngd av snålhetens skam bär man hem sitt toapapper under armen och tänker att man ju i alla fall inte köpte Lambi.

Det vore nog en överdrift att säga att livet är en rad av besvikelser. Livet är transportsträckan som tar dig från den ena besvikelsen till den andra.

Transportstäckan som blev ett liv

KRÖNIKA. Man köper lite blommor som matchar möblemanget, man köper ett par kilo frukt att arrangera i skålar. Man tar sig i kragen, tar bussen till färgbutiken och kommer hem med en liten pensel. Livet är en transportstäcka, skriver Sebastian Johans.