Punisher (The Punisher).
Royal
Regi: Jonathan Hensleigh. Manus: Jonathan Hensleigh & Michael France. Foto: Conrad W. Hall. I rollerna: Tom Jane, John Travolta, Will Patton, Roy Scheider, Laura Harring, Ben Foster, Samantha Mathis, James Carpinello, Russell Andrews m fl.
När seriefiguren Frank Castle förvandlades till The Punisher 1974 var det efter att hans familj blivit offer för slumpmässigt våld i Central Park. När filmpolisen Frank Castle blir The Punisher 2004 är det för att söka hämnd efter att hela hans släkt massakrerats i en brottslings vendetta.
För trettio år sedan kunde populärkulturen ta småbusets meningslösa våld som utgångspunkt i filmer som Dirty Harry och Death wish, men i den ansiktslösa terrorns tid behövs uppenbarligen en tydlig fiende, någon att förgöra för att få frid. Polisen Frank Castle bestämmer sig för att gå utanför lagen, eftersom lagen inte kan straffa de skyldiga på ett passande sätt (det vill säga, i lagboken finns inte straff i stil med släpas efter en bil medan allt omkring exploderar, eller ens att få en kniv uppkörd genom hakan).
Total brist på karisma
Den tvivelaktiga moralen är naturligtvis själva huvudsaken och kittlingen i en sådan historia, men ingen har brytt sig om att ta den tillvara. Medan det senaste årets två stora poliser-går-utanför-lagen-filmer Swat och Bad boys 2 någonstans gömde ett ofrivilligt ställningstagande är Punisher så taffligt genomförd att syftet skyms. Inte ens de övertydliga anspelningarna på Rambos reaktionära framfart gör Punisher till något mer än en kavalkad över sätt att ta folk av daga.
Filmen har mest gemensamt med en genomsnittlig Steven Seagalrulle, både vad gäller skådespelarinsatser och ambition. Tom Jane i huvudrollen lider en total brist på karisma, det är tur att han har den ständigt dånande musiken till hjälp för att uttrycka sig. John Travolta och Laura Harring spelar schabloner av skurk och dennes ondskefulla hustru.
Ett försonande drag har filmen: förtexternas dramatiska brytningar mellan svart och vitt, som utmynnar i en dödskalle som rinner ut i en stadssilhuett. Å andra sidan ger den olycksbådande elegansen falska förespeglingar om ambitionen hos det som kommer därefter.