"Jag tycker det är jättetrevligt att du serverar mig soppa Lotta, men jag förstår inte varför du sitter med vid bordet. Du ska stå. Kvinnor sitter inte med och äter", säger en av männen vid middagsbordet varpå Lotta reser sig upp och ställer sig vid spisen.
Scenen utspelar sig i SVT-programmet Historieätarna och föreställer en allmogemiddag från tidigt sjuttonhundratal. För den som missat programmet handlar det om en sorts tidsresa, där programledarna Lotta Lundgren och Erik Haag testar att leva vid olika epoker i Sveriges historia. Maten de äter är tillagad efter autentiska recept, kläderna de bär är sydda efter tidstypiska mönster och de aktiviteter de ägnar sig åt kännetecknar den epok de utsätter sig för.
På ett underhållande sätt ger serien en unik inblick i den del av historien som historieböckerna sällan beskriver, nämligen människornas vardag. Vem visste till exempel att artonhundratalets människor borstade tänderna med bakpulver? Eller att de fattiga under frihetstiden gjorde soppa på svångrem och gräs när de inte hade något annat att äta?
Efter några avsnitt av Historieätarna framträder en intressant bild av Sveriges kulturella utveckling. Lundgrens och Haags tidsresor visar att människan är barn av sin tid och att det vi kallar kultur är i ständig rörelse och till stor del format av yttre omständigheter.
Att kulturer befi?nner sig i ständig förändring låter kanske som ett trivialt påstående, men av den senaste månadens debatter att döma verkar det finnas en uppfattning om att kulturer är oföränderliga och att denna oföränderlighet utgör deras självaste kärna. Många tycks tro att traditioner är konserverade företeelser som alltid sett likadana ut och därför måste skyddas från all möjlig påverkan.
När SVT sände luciafirandet från Uppsala domkyrka i år reagerade många starkt mot att firandet inkluderade ett inslag av rap. På UNT:s webbenkät svarade drygt 2400 personer på frågan ”Rap i luciatåget, ja eller nej”, varav hela 75 procent röstade nej.
Någon dag senare kom nyheten att Disney klippt bort några korta sekvenser från Tomtens julverkstad och även då blev reaktionerna mycket högljudda. Trots att svenska Disney i ett Facebookinlägg noga förklarade bakgrunden till beslutet fylldes kommentarsfältet med röster som ropade ”rör inte vår tradition”. Många skrev att vi haft dessa fi?gurer i Kalle Ankas jul varje år och att Disney genom att klippa bort dem förstör våra traditioner.
Om vi bortser från kommentarernas komiska dimension blir det tydligt att de uttrycker en föreställning om tradition som något som är och bör förbli oföränderligt. Men vad kommentatorerna lyckats missa är att antalet år som de bortklippta figurerna ingått i vår jultradition inte är ?fler än tjugoåtta. Första gången de aktuella scenerna förekom i fi?lmkollaget var nämligen 1983.
I själva verket har hela Kalle Ankas jul klippts om och ändrats många gånger sedan det började sändas i Sverige år 1960. Precis som alla andra traditioner har även denna anpassats efter sin tid.
Tack och lov för det, för hade traditioner varit huggna i sten hade jag varken fått sitta vid middagsbordet eller skriva denna krönika.