Traditionellt japanskt i Uppsala
På fredagkvällen bjuds Uppsalapubliken på traditionell japansk dans och musik i Konserthuset i Uppsala. Det handlar om kärlek, sorg och vemod. Universella erfarenheter med uttryck från 1600-talets Japan.
Universella känslor gestaltas sakta, koncentrerat och med små gester av Yoh Izumo i den traditionella japanska Jiuta-maidansen.
Foto: Pelle Johansson
När Yoh Izumo repeterar ett av sina stycken på trägolvet hos Su-En butoh company i Haglundskolan utanför Almunge, upphör tiden att ticka i sekunder och minuter. Hon bjuder på att stycke tidlöshet. En stund, som likaväl är en evighet som ett ögonblick.
I svartvit repetitionskimono rör hon sig mycket långsamt, ibland med små, hasande steg, ibland bara genom att böja kroppen och antyda tid och rum med armarna i de vida kimonoärmarna.
Jag "läser" hennes berättelse: en kvinna kommer till en grav. Hon bär med sig en blomma (i det här fallet en stjälk kärleksört), som hon så småningom graciöst lägger ned på marken. Hon tar sakta av sitt ytterplagg, viker det, lägger också det på marken. På knä bugar hon mot graven, kanske ber hon. Hon har ett papper: en bild, en dikt eller ett brev, som är ett minne av det som var. Ska hon lämna också detta vid graven? Nej, hon bestämmer sig för att behålla det, stoppar tillbaka det i kimonon. Ett ögonblick står hon som fastfrusen, som en skulptur. Där går en linje mellan det som var och det som är. Hon tar sitt ytterplagg, vänder ryggen mot oss, sveper in sig och går med sin sorg så, som alla sörjande till slut måste gå.
Tid eller inte tid - det tar 16 minuter, är tydligt vemodigt, sorgset och inte alls svårt att förstå. Sången och musiken på den tresträngade banjon shamisen, utförd av Roshû Kawase, följer hela tiden skeendet, stryker under, förtydligar.
När publiken i Konserthuset möter föreställningen, får den ett hjälpmedel: de dikter som ligger till grund för vart och ett av de fem stycken som framförs. Dikterna är översatta från japanska till engelska. Någon svensk översättning av just dessa dikter har Su-En butoh company inte.
- En sådan översättning tar tid att göra, om den ska göra dikterna rättvisa, säger Su-En, som är värd för ensemblen och själv elev till Yoh Izumo.
Från början, alltså på 1600-talet, framfördes Jiuta-maidans med musik som kammarmusik i privata hem och i geisha-distrikten. I dag framförs den både på stora nationalscener och mindre teatrar.
Är det inte svårt att nå publiken med så diskreta och finstämda rörelser? Tar man till grövre rörelser när scenen och salongen är stora?
- Inga större gester. Bara intensiteten. Också den som sitter längst bak ska känna att jag ser henne eller honom i ögonen. Det är mycket viktigt! Allt är minimalistiskt, men jag agerar inte bara i min egen fysiska sfär, utan på djupet. Det når ut, säger Yoh Izumo.
Repetitionen är sådan: man sitter stilla och tyst och rätt vad det är har hon skapat ögonkontakt, en spänning och känsla av sorg, som griper tag om man öppnar sig och tar emot och snarare är närvarande i det som sker och visas, än granskande och bedömande.
Precis så är det tänkt att vara. Vare sig det handlar om sorg eller kärlek, om att hålla kvar ett ögonblick eller se tiden strömma förbi och genom landskap och människa.
- Den traditionella dansen och musiken är ingen masskultur. Den är en exklusiv kulturform för dem som är intresserade av traditionen. Dagens japanska ungdomar är mer intresserade av västlig kultur, särskilt amerikansk med musikaler och sådant. Men långsamt håller traditionen på att komma tillbaka in i skolundervisningen efter att ha varit förbjuden efter andra världskriget, säger Yoh Izumo.
Hon framträder tillsammans med Roshû Kawase på shamisen och Gunnar Jinmei Linder på shakuhachi, bambuflöjt. Poesin, som ligger till grund för varje stycke, kommer inte att reciteras, som tidigare angetts bland annat på Konserthusets hemsida. I stället får publiken alltså dikterna och kan följa med i texten - eller hellre snabbläsa texten i förväg för att sedan helt kunna koncentrera sig på föreställningen.
Jiuta-mai, Sacred Music Festival Uppsala Konsert & Kongress, fredag 30 okt: kl 15.00 introduktion av Gunnar Jinmei Linder och Su-En, föreställning kl 16.00.
Så jobbar vi med nyheter