Tracy sjöng innerligt

Tracy Chapmans snart två decennier långa karriär har hittills resulterat i sju studioalbum och en rik låtskatt att ösa ur. Med sig till Stockholm hade hon tre musiker som hade en förmåga att spela lyhört och varierat. De växlade instrument flitigt och fick mycket utrymme i ljudbilden utan att ta bort fokus från Chapmans själfulla röst.Hon sjöng med innerlighet, och på sitt karaktäristiska vis stötte hon fram de darrande tonerna i de högre registren. Det var svårt att inte bli berörd av hennes texter, som ofta har ett existentiellt innehåll och alltid tycks komma rakt från hjärtat. Det gällde särskilt de finstämda versionerna av The Promise och Dreaming on a world.Det rådde ingen tvekan om att Tracy Chapman var här för att sjunga och ingenting annat. Mellansnack förekom knappt alls, men i gengäld var flera låtar längre än på skivorna, vilket tillsammans med den skiftande färgsättningen på scenens bakre vägg — väl avvägd och ofta med en symbolisk innebörd — förhöjde upplevelsen.Ljudteknikern på Cirkus förtjänar också en eloge. Till skillnad från många andra konserter blev ljudet aldrig grötigt eller för högljutt. Musiken fick precis den inramning som krävdes för att den skulle kunna fylla den runda byggnaden på bästa sätt. Blev man hörselskadad av den här spelningen, berodde det inte på musiken utan på det öronbedövande jublet från publiken.Efter en makalös version av America från senaste albumet Where you live gick Chapman och hennes musiker av scenen. Publiken gav dem stående ovationer i flera minuter och förblev stående under extranumren. Konserten avlutades i triumf och allsång när Chapman framförde Bob Marleys klassiker Get up stand up och sin egen hit Baby can I hold you.