Tori Amos med höga ambitioner

Tori Amos riktar sina fötter så målmedvetet att hon i pressmaterialet måste förtydliga att hon faktiskt älskar män - hon är gift med en liknande till exempel - och att det är avarterna hon slåss emot.
Hon gör det i form av ett slags musikal. Där gestaltar hon fem arketyper som hon tycker sig kunna utläsa ur historiens gång och som hon hämtat från den grekiska mytologin.

Det är Isabel, en politiskt utlevande kvinna, en slags reinkarnation som hämtas från Artemis. Det är Clyde, som bygger på Persephone, en introvert, sorgsen människa som funderar mycket över tillvaron. Pip, Athena, är hennes motsats, en kvinna som går som en motorsåg genom tillvaron fulladdad med högexplosiv energi.
Sensualisten i kvintetten är Santa, en sen ättling till kärleksgudinnan Athena. Hon är slags kvinnornas kvinna och tror på att kärleken är räcker till alla.

Sist men inte minst av de fem är Tori själv. Hon beskriver sig som en blandning av Dionysos och Demeter, en karaktär där det manliga och kvinnliga ingått symbios. Stora ord ...
Visst låter en hel del av detta i teorin som mycket arty farty, eller högtravande fiskulturellt. Men Amos kan hantera ämnet. Det är definitivt inga manshatarpamfletter utan kontentan är främst att alla, oavsett kön, ska kunna förverkliga sig själv på sina egna villkor. Det är bara att applådera.
Förutom det tydligt feministiska perspektivet har hon en stark anti-Bushådra. Den högerkristna politik hans administration står för nagelfars och bärs ut till katten.
Hon tror heller inte på någon uppdelning av svart och vitt - om det nu inte är pianotangenterna det gäller. Få är så pianoinriktade som hon, möjligen Elton John undantagen. Hennes musik skrivs vid hennes kära Bösendorfer och klangen därifrån bildar stomme i låtarna. Gitarristen Mac Aladdin får också gott om utrymme.

Genomgående finns en slags musikalkänsla, eller närmare en miniopera. Fortfarande hörs dock hennes starka influenser från Joni Mitchell och Kate Bush och det är ingen direkt förnyelse hon bjuder på. Snarare verkar det som om det mesta av kreativiteten gick åt till texterna och idéerna runt det hela.
Det finns några låtar med starka melodier som biter sig fast vartefter. Tori Amos har också en hög lägstanivå. Men visst kunde man ha skalat bort en och annan sång och koncentrerat mer kraft på de andra.
American Doll Posse är därmed ett intressant album och ännu efter många lyssningar upptäcker jag nya små överraskningar. Och engagemanget inspirerar och imponerar. Men jag hade hoppats på mer.

Tori Amos med höga ambitioner

SINGER/SONGWRITER-MUSIKAL På sitt nya album American doll posse fortsätter Tori Amos att rikta välförtjänta pungsparkar mot all världens patriarkat.