Tonsättaren Salonen i fokus
Med sin blick för partitur och sin överlägsna uppfattning om hur en orkester fungerar skriver Esa-Pekka Salonen musik med en målmedveten klarhet som många saknar, framhåller Anders Wennerstrand.
Hårresande löpningar
Men egentligen går det inte att separera tonsättaren och dirigenten Salonen. Med sin blick för partitur och sin överlägsna uppfattning om hur en orkester fungerar skriver han musik med en målmedveten klarhet som många saknar.
Slagen förblir lugna och klara även i kaotiska passager, men inom varje slag ligger ofta de mest hårresande löpningar och synkoper i enskilda stämmor. Alltså håller det ihop, med Salonens omvittnat noggranna rep, men om hans övergripande styrning hade tvingats till samma detaljnivå vore det slak lina över öppen eld. Det är skönt att se hur stressfria händerna är — därför hålls paniken borta trots svårigheterna.
Djup och massiv klang
På samma sätt skapar han det enkla och hela genom komplexa byggstenar. Insomnia från 2002 är ett fantastiskt verk, där ofta mycket snabba och hetsiga stämmor skapar en jämn, djup och massiv klang. Här finns alla faser av orolig halvsömn i den smarta orkestreringen, från rastlöshet till svettig, overklig drömvärld. Slutet av Insomnia rymmer också ett hisnande vackert parti med drömska horn mot mycket höga stråkar — visst går det att läsa in förlösande sömn här.
Grym obeveklighet
Kvällens andra stora Salonenstycke, Foreign bodies, bygger på en betydligt mer utmejslad rytmik. Stundtals är det ett slags megaminimalism: minimalismens maniska upprepande av korta fragment, men i oerhört mycket större skala. Jätteorkestern — fyrdubblat träblås, elbas med mera — används till många men tydliga byggstenar, strukturen är enorm men märkligt genomlyst. Samtidigt finns också det pulserande, bultande maskinella elementet som Salonen är så förtjust i och som han driver på med grym obeveklighet.
Fantastiskt bra
Det märks tydligt att Filharmonin har fått en kick av ett antal rep med Salonen. Spelglädjen sprutar från scenen när hela festivalen öppnar med Musorgskijs En natt på Blåkulla — och Fillan låter helt enkelt fantastiskt bra. Framför allt finns en vital spänst som formar hela stycket till en leksak att visa upp sig med. Det höga stråket har en ny svikt som alldeles tydligt utgår från Joakim Svenheden på konsertmästarpulten. Han är långt mer tydlig i sin ledarroll än många konsertmästare och verkar på egen hand ha givit orkestern ett lyft.
Om det är något som förlorar på grönbetet skulle det vara de svaga, spännande tremolopartierna. Filharmonin sliter i kopplet som en otålig terrier och vill vidare.
Fylligt och rutinerat
Tre snuttar ur Boris Godunov slutar med stående ovationer för finska nationalbasen Matti Salminen. Och visst — stort, fylligt och rutinerat är det. Men den snart 60-årige hjälten var bättre förr, helt enkelt. Nu hotar klanglösheten på toppen och havregrynsgröten på andra sidan om det fortfarande utmärkta mellanregistret.
Tyvärr känns också rollen pliktskyldig och rinner ofta av, vilket är ett stående problem med konsertant opera. "Det fruktansvärda såret gapar, och hans dödsskrik hörs" — sådana rader av samvetsbrottning på gränsen till vansinne tar man inte ostraffat med halva laget på banan.
Så. Är det värt biljetten att ställa dirigenten Salonen åt sidan och få ett smakprov på tonsättaren?
Absolut.
Så jobbar vi med nyheter