Det finns många högutbildade och välbetalda reklam- och pr-strateger runt om i världen som är besatta av tanken på att försöka nå ut i sociala medier.
De studerar trender, gör medryckande Powerpoint-presentationer, nätverkar, ordnar spånarmöten och analyserar flöden. De anses tillhöra vår tids medieelit.
Sedan har vi alla de andra, de som bara är sig själva och liksom i förbifarten lyckas med allt det som de flesta sociala medier-strateger bara kan drömma om.
De flesta är unga tjejer. De är oftast så pass vanliga att det går att identifiera sig med dem, samtidigt som de har något litet extra som gör att de sticker ut.
En av dem är 17-åriga Lisa Telbe, en som det brukar heta ”helt vanlig tjej” som bor hemma hos sina föräldrar i Örebro och går i kyrkan en gång i veckan.
Skillnaden mellan henne och andra helt vanliga tjejer är att när hon tar en bild och publicerar den på Instagram så kan den ses av 400 000 följare.
Lisa Telbe har, helt själv och utan särskilt många strategimöten bakom sig, byggt upp ett urstarkt personligt varumärke och en fantastisk relation till reklambranschens allra viktigaste målgrupp: tonåringarna.
Därför skickar de stora företagen produkter till henne i hopp om att de någon gång ska dyka upp på en bild. De som garanterat vill synas får dock hosta upp pengar.
För ett par år sedan lyckades den då 16-åriga norska tjejen Andrea Brataas gå om USA:s kanske tyngsta mediepersonlighet Oprah Winfrey på listan över antalet följare på Instagram.
Hur hon lyckades med det? Ja, hon gjorde samma sak som tusentals andra tonåringar, hon lade ut bilder på kläder som hon tyckte om.
Hennes bilder hade dock det där lilla extra och när flickvännerna till medlemmarna i pojkbandet One Direction började gilla hennes bilder exploderade intresset, världen över.
Vid närmare eftertanke är detta ganska så bakvänt: Förr var man tvungen att bli känd för att skaffa sig en stor publik. I dag kan man bli känd för att man redan har skaffat sig en stor publik.
Om man vill vara högtidlig, och det vill man ju ibland, kan man betrakta det här som den yttersta konsekvensen av medielandskapets demokratisering. Vem behöver egentligen Melodifestivalen, managers, mediebyråer och modellmammor när man kan bli en stjärna helt på egen hand? Vill man vara gnällig, och det vill man väl egentligen inte vara, så kan man konstatera att hundratusentals människor lägger sin dyrbara tid på att slaviskt följa modetips från en tonåring, allt medan världen brinner och betydande delar av mänskligheten dignar under ett förlamande förtryck.
Jag väljer att bortse från det sistnämnda ett tag till och noterar att Paradise Hotel-deltagaren Samir Jr Badjan har startat en Youtubekanal för att ”hjälpa företag att marknadsföra sig”. Efter bara en dag fick han 13 000 prenumeranter. Samir har snabbt blivit en maktfaktor.
Samtidigt fortsätter de högutbildade pr-strategerna att klia sig i huvudet.