Tomas Andersson Wij tappade fokus

Det börjar som en typisk Tomas Andersson Wij-konsert. Jag häpnas än en gång över hur han vågar stå ensam på scenen och ta det har gör på så stort allvar. Det går visserligen att ana spår från den senaste skivans lite luftigare sound, där den strama estetiken lösts upp något. Men utan albumets körer och instrument i bakgrunden blir skillnaden live minimal. I mellansnacken visar Tomas Andersson Wij prov på att han är en stor historieberättare även utan låttexternas poetiska slöja. Berättelsen om när han träffar Göran Persson är träffsäker och underhållande. En bit in i konserten får jag känslan av att han börjat trötta på sitt eget allvar och exakta uttryck. Den nyskrivna sången Mellanstora mellansvenska städer pekar mot något nytt, där de träffsäkra detaljerna blir roliga på ett sätt man inte är van vid. Men det är något annat också. Framförandet blir lite slarvigt och ofokuserat. Och som för att understryka det bjuder han upp sin kusin Erik på scenen och fokus slarvas bort totalt. Kusinens klumpiga gitarrspel och andrastämmor ger visserligen det hela mer luftighet, men jag har ändå svårt att förstå syftet med hans medverkan. Tomas Andersson Wij verkar vara på väg mot något nytt som artist. Det perfekta är inte lika viktigt längre, vilket kan bli intressant i framtiden. Men om han som här samtidigt håller kvar vid det gamla blir det lätt förödande.