Tog historien ny vändning över en middag?

Den engelske diplomaten Bulstrode Whitelocke är mer intressant än man kan ana. Inte i egenskap av den som alltid har något klokt att säga, inte för att han skulle vara ett särskilt lysande ögonvittne, utan mer i egenskap av Bulstrode Whitelocke - en smågrinig flanör i en stad som han inte hade någon särskild uppfattning om, förutom att dess Domkyrka var för prålig och att den genomkorsades av en å som bara var "hälften så bred som Thames är vid Henley". Staden i fråga var Uppsala och han hade definitivt besökt roligare ställen.
Det hela hade börjat den 23 augusti 1653 då Whitelocke rest till Bedfordshire för att hälsa på en god vän med det osannolika efternamnet Cokaine. De satt där och samtalade när det plötsligt stormade in en tjänare med ett brev från London i vilket Whitelocke till sin förskräckelse kunde läsa att han just blivit utnämnd till Commonwealth of Englands ambassadör i Sverige. Han skulle genast fara till Sverige för att träffa drottning Kristina, bland annat för att diskutera sjöfarten i Öresund och vad man skulle ta sig för med en gemensam plågoande - Holland. Under viss vånda accepterade Whitelocke uppdraget och for sin väg.

Väl framkommen till detta underliga land noterade Whitelocke det mesta som mötte hans blick och nådde hans öron. Han var imponerad av Göteborg, mindre imponerad av Västergötland, men fann det lustigt att många av skolpojkarna i trakterna hade så kraftig skäggväxt och att även de elever som närmade sig trettioårsåldern fick smaka på skollärarens ris. Med stort intresse noterade han att invånarna i Skara var hundraprocentigt säkra på att staden hade grundats av en av patriarken Abrahams gamla slavar, som av dunkla skäl under en dunkel urtid hade förirrat sig norrut.
Whitelocke trodde nu inte riktigt på allt som man berättade för honom - att den där stora sjön, som han typiskt nog glömt bort namnet på, skulle ha 4444 öar lät visserligen rimligt, men att Tiveden skulle bebos av 20 000 vargar lät osannolikt, främst av den enkla anledningen att det skulle ha varit praktiskt taget omöjligt att räkna dem - risken att man räknade samme varg flera gånger var ju dessutom överhängande.

Whitelocke var intresserad av det mesta, men att färdas i ett lika svinkallt som outgrundligt midvintermörker kan vara ytterst tröttsamt. Snart framstod Sverige som ett tragiskt slöseri med yta och den enda vitsen med att ta sig en närmare titt på det oändliga trädbeståndet kunde möjligen vara för att utröna om deras ekar lämpade sig för skeppsbygge - vilket de i Whitelockes ögon inte gjorde. Men sådana observationer kan man inte roa sig med i det oändliga. Han längtade till en stad.
När Whitelocke äntligen anlände till Uppsala måste han först ha undrat var själva staden var belägen, allt han såg var en väldig domkyrka och några sporadiskt utkastade hus. Den var inte fullt så sömnig som man kan tro, den hyste visserligen bara 2200 innevånare - ungefär 350 000 personer färre än London - men att döma av Whitelocke och stadens domböcker kunde det gå riktigt vilt till. Whitelocke fann sig dock snart till rätta och medan han allvarsamt förberedde alliansen med Sverige mot de övermodiga holländarna svepte den tjugosjuåriga drottningen glatt in i ett vintrigt Uppsala, åtföljd av ett väldigt följe av riksråd, utländska sändebud och hennes virtuosa italienska musiker.

Whitelocke var en observant person som lät föra en ganska utförlig journal om sin tid i Uppsala och Sverige. Där finns gott om pompösa fånerier, kverulans och grinigheter - Whitelocke hade åsikter om det mesta - men det rör sig lika ofta om slående ögonblicksbilder och ömsinta skisser till personporträtt, inte minst av drottning Kristina och Axel Oxenstierna. Bakom det misantropiska anslaget är bilden han ger av 1650-talets Uppsala och människorna som lever där en ganska ömsint bild. Vad som trots allt liknar en viss välvilja kan ha berott på något som gjorde platsen extra intressant i Whitelockes ögon - dess historia.
Det är att göra det lätt för sig att påstå att det stora intresset för det forntida Uppsala som blossade upp vid 1600-talets mitt enbart handlade om att bevisa stormakten Sveriges fantastiska förflutna. Det forntida Uppsala hade i sagorna framställts som det gryende Svearikets politiska, juridiska och kultiska centrum, den plats där Sverige i politisk mening först blev till ett rike. Därför blev intresset stort när debatten om bilddyrkan började rasa i Europa, en debatt som i grund och botten handlade om relationen mellan kungamakten och kyrkan - ingenstans i Europa kunde man finna en bättre modell för just denna relation än i det forn- och medeltida Uppsala. Här fanns ju en kontinuitet utan dess levande like. Platsen hade med andra ord allt som intresserade politikern, juristen och puritanen Whitelocke.

Whitelocks intresse för historia gör hans journaler ännu mer läsvärda. Här finns mängder av uppgifter som vi aldrig får läsa i de samtida latinska verken - små egensinniga berättelser som mycket väl kan spegla hur en bredare, halvbildad allmänhet resonerade kring det förflutna. Då Whitelocke inte ansetts tillhöra den utvalda skara berättare vars berättelser det är värt att ta på allvar, har få ägnat hans journaler någon större uppmärksamhet och de som påstår sig ha gjort det framställer dem sällan som något annat än kuriösa vimsigheter. Det är det också frågan om emellanåt, innehållet i många av hans berättelser är historiskt värdelösa, men eftersom det är svårt att föreställa sig att en av Englands mest framstående jurister och politiker enbart ägnade sig åt tokerier, kan ett sådant synsätt straffa sig. Och mycket riktigt: om vi läser hans journaler tillräckligt noga, kommer vi snart få oss några rejäla tankeställare.
Med Bulstrode Whitelockes minne var det lite si och så, utom då han tyckte att något minnesvärt hade inträffat. I synnerhet mindes han vad han gjorde den 1 april 1654. Efter att på förmiddagen ha bevittnat en intressant avrättning och två inte mindre fascinerande gatlopp, for Whitelocke till Gamla Uppsala i sällskap av Bengt Skytte. Denne verkade häpnadsväckande kunnig om saker och ting och Whitelocke lade allt han sade på minnet.
Skytte berättade för Whitelocke att högarna hade rests "till minne av deras berömda, forntida kungar", vars säte hade varit här, liksom platsen för deras kröning. De tre största högarna hade "tillägnats" deras tre hedniska gudar, "Teuo", "Woden" och gudinnan "Freya". Dessa skulle förmodligen motsvara Tor, Oden och Freja.

Whitelocke har säkert återgett Bengt Skyttes berättelse så korrekt han nu kunde, inte minst därför att det hela intresserade honom, men också då det här är en väl sammanhållen berättelse. Att en av högarna skulle tillhöra den kvinnliga Freja, och inte den manlige Frej, är helt i sin ordning - det skulle dröja till det mer misogyna 1800-talet innan Freja fick lämna ifrån sig sin hög till Frej.
Whitelocke är överraskningarnas man - han har ytterligare intressanta saker att berätta. I anteckningen från den 22 april 1654 berättar Whitelocke att han besökte Uppsala domkyrka tillsammans med en fransman. Domkyrkan är stor och vacker, skriver Whitelocke men tillägger sedan någonting viktigt: Domkyrkan är gammal, skriver han, men Gamla Uppsala kyrka är betydligt äldre. Från början var den fyrkantig och hade helgats åt deras hedniska gudar.

Det här är problematiskt. Vad som antyds här är att det fanns en tradition som knöt de hedniska gudarna till Kungshögarna, att Gamla Uppsala var platsen för både kungasätet och kungavalet och att vissa delar av kyrkan i Gamla Uppsala utgjorde rester av en hednisk, fyrkantig kultbyggnad.
Det ställer Uppsalas forskningshistoria på ända. Ingen annanstans kan vi läsa att dessa idéer var fullt utvecklade redan 1654, ännu 1666 hävdade ju Johannes Schefferus i sitt stora historieverk Upsalia antiqua att det forntida Uppsala i huvudsak låg i staden och så hade ju alla äldre historiker sagt. Först tjugo år senare skulle Schefferus grundligt hamna i luven på de två Olof - Verelius och Rudbeck - som lokaliserade det hela till Gamla Uppsala. Den befängda idén om Gamla Uppsala kyrka och det fyrkantiga hednatemplet har ju helt och hållet tillskrivits Rudbeck. Det är alldeles uppenbart att de idéer vi tillskriver 1600-talets fantasifulla spekulationer i själva verket hade uppstått långt tidigare. Om allt hade stått rätt till i forskningshistorien hade man upptäckt det för länge sedan.

Där skulle man kunna sätta punkt för denna essä, om det inte vore för ett intressant litet sammanträffande som kan få oss att fundera över om inte de osynliga gestalterna i historieskrivningens periferi har ett större inflytande över den än man helst vill tro.
Den 4 maj 1654 gjorde nämligen Whitelocke ett undantag från principen att aldrig fraternisera med stadens lärde. Med glädje mindes han en "litterär middag" med fyra professorer just detta datum och Whitelocke beskriver det hela i lyriska ordalag, kanske för att man diskuterade hans favoritämnen - däribland historia. En av de närvarande var Uppsalaakademins mest lysande stjärna, Johannes Schefferus.
Bara några dagar efter den där "litterära middagen", satte sig Johannes Schefferus ner för att påbörja sitt berömda verk om staden Uppsalas historia, Upsalia antiqua. Det är lockande att föreställa sig att Whitelocke hade berättat om sin utflykt till Gamla Uppsala, och i sådana fall hade Schefferus protesterat. Schefferus tog alltid bestämt avstånd från uppgifter som hade sitt ursprung i "folkligt tal", man skulle bara lita till vad "rediga historiker" hade skrivit och Bengt Skytte var definitivt inte en av dem. Kanske var en av avsikterna bakom Schefferus Upsalia att stämma i bäcken? Eller mota Olof i grind?
Det kan man nu aldrig veta, det enda som är säkert är att Bulstrode Whitelocke är betydligt mer intressant än man först kan tro.

Magnus Alkarp
Fil. dr i arkeologi, aktuell med avhandlingen Det Gamla Uppsala: Berättelser & Metamorfoser

Tog historien ny vändning över en middag?

Den engelske diplomaten Bulstrode Whitelockes anteckningar från Uppsala i mitten av 1600-talet ställer stadens forskningshistoria på ända. Magnus Alkarp, som lade fram en avhandling om Gamla Uppsala före jul, berättar historien om den smågrinige flanören.