På lördag drar årets omgång av Rasbo kulturvecka i gång, och med det också ortens långlivade bygdespel som i år ges för tjugonde gången. Grunden lades 1951, då en grupp entusiaster satte upp en pjäs av Upplandsförfattaren Karin Alinder för att samla pengar till ett sockenmuseum. 1997 ville några bybor återuppliva traditionen, och på den vägen är det.
– Då tänkte vi att det skulle vara ett engångstillfälle. Men vi hade så roligt så vi fortsatte ett år till och ett till, säger Jane Lövgren, som började som spelets regissör och nu är lite av ”allt-i-allo”.
Under åren har man fortsatt spela pjäser ur Karin Alinders digra produktion, och har spelat varje uppsättning två år i rad. Årets pjäs ”Storklockan ringde efter mor”, som utspelar sig under senare delen av 1800-talet, berör hur kyrkornas klockor under denna tid inte fick ringa vid dödsfall för de kvinnor som fått barn utanför äktenskapet.
– Karin Alinder hade ett stort intresse för forna tiders folkliv, och hittade ofta sina historier i gamla kyrkböcker. Så hennes pjäser är i regel alltid berättelser med verklighetsförankring, säger Jane Lövgren.
Det kräver sin tribut att förbereda ett bygdespel – rör det sig om första året som man spelar en pjäs, börjar repetitionerna redan i januari och intensifieras allt eftersom. Att Rasbo bygdespel blivit en tradition att räkna med talar inte minst den stora publiktillströmningen för.
– Från att ha börjat som blyga amatörer är våra skådespelare nu otroligt proffsiga och trygga i sig själva. Vi har också en trogen publik som kommer tillbaka år efter år, varav många kommer långväga ifrån.
Jane Lövgren pekar också på bygdespelets sammanhållande funktion som socialt kitt och historiebärare.
– Man lär känna sin bygd, inte minst genom allt arbete inför själva spelet. Dessutom skapar det en god sammanhållning, till skillnad från om var och en sitter hemma i sin egen lilla koja.
Hur ser du på framtiden för Rasbo bygdespel?
– Vi har en god tillväxt av aktörer, så den ser jag ljust på. Vår yngsta medverkande, som började som treåring, är i dag tretton år och vi har väl en medelålder i hela truppen på runt femtio år. Visst blir man lite tröttare med åren, men så kommer det där suget att vilja fortsätta.
”Storklockan ringde efter mor” ges vid Gåvsta gammelgård fredag 5 augusti, lördag 6 augusti och söndag 7 augusti.