Tjatigt och beroendeframkallande

Pop. I Melodifestivalen blev Melody Clubs bidrag en sur och tjatigt jobbig sak som jag bara ville skulle ta slut. På skiva däremot är öppningsspåret The Hunter tjatigt på ett beroendeframkallande sätt. På sitt sjätte album gör melodiklubben återigen skäl för sitt namn. Melodierna hamnar alltid i främsta rummet, något som får till följd att den låter som en greatest hits-skiva trots att den inte är det. Visst handlar det om en musikalisk smågodispåse som man inte borde sätta i sig i ett svep, men det är å andra sidan meningen med så här maxad musik, att den ska låta som en enda lång topplista.