Utomhus smattrar stora, iskalla droppar mot asfalten. Inne på Rosa Drömmar har en del av stamgästerna fortfarande toppluvorna kvar på skallen, som för att riktigt kapsla in värmen.
Det är följdriktigt att vi träffas här. En stor del av Stig Larssons bok När det känns att det håller på ta slut utspelas just på hans stammishak i Stockholm, över en sambuca eller ett par glas vin.
Det kan låta mysigt, men i boken framstår alkoholintaget mest som ett försök till självmedicinering. 2010 drabbades författaren av akuta hälsoproblem; vatten i lungsäcken, hjärtsvikt och till slut en hjärtinfarkt. Efter decennier av missbruk insåg han till sist att han var tvungen att sluta knarka.
- När du varit med om en sådan händelse som jag har varit med om - som var så fasansfull - så blir alternativet att du skulle ta det igen liksom inget alternativ alls, säger han.
Någon renlevnadsmänniska är han knappast, det skvallrar eftermiddagsglaset med vitt vin framför honom om. Men med När det känns att det håller på ta slut verkar Stig Larsson vilja betala tillbaka för den chans han fått att fortsätta leva sitt liv. Boken skriver han delvis för att avskräcka andra från att prova droger.
- Jag insåg att jag skulle kunna skriva en bok som beskriver effekterna av ett drogbruk eller drogmissbruk eller vad du kallar det. Eftersom jag har hållit på så pass länge med amfetamin är jag ju så ovanligt lämpad att göra det.
Första gången han skrev påverkad av amfetamin var 1984. Dikterna Mästerliga sängfösare och Ting och ping-pong är skrivna dagen efter att han tagit amfetamin, under avtändningen. Senare började han använda knarket - i små doser - mer regelbundet, som en sorts arbetsverktyg i skrivprocessen.
- Jag använde det för att koncentrera mig. Då kunde jag uppnå vissa saker som jag inte skulle ha kunnat uppnå utan att göra det, om jag ska vara uppriktig. Det är inte så att jag uppmanar någon till efterföljd, för det finns en baksida som du inte kan se på förhand.
Stig Larsson behöver knappast vara rädd för att framstå som drogromantisk. Den bild av livet som han med nästan naiv ärlighet skildrar i boken känns snarare solkig och trasig. Kärleksrelationer tycks ta slut redan innan de har börjat, ett äktenskap smulas sönder, mycket på grund av knarket, och efteråt när han äntligen slutat ta amfetamin uppstår en uppslitande arvstvist med systern.
Även om kvällspressen lär få sitt lystmäte tillfredsställt i bokens beskrivningar av knarkandet, de namngivna kändisar och kriminella personer som Stig Larsson umgåtts med samt hans oförblommerat provokativa skildringar av sina möten med unga kvinnor är det schismen med systern som framstår som värst för läsaren.
- Men det ska nog sluta lyckligt, närmast mumlar han. Jag ber henne ändå om förlåtelse i boken.
Det är något ytterst ovanligt i Stig Larssons liv. Ånger är inte ett begrepp han är särskilt väl bekant med. Det gamla uttalandet om att han skulle kunna tända på en sexuellt mogen 13-åring är till exempel inget han ångrar, trots den hätska debatt som uppstod efteråt.
- Min avsikt har aldrig varit att provocera eller så. Men om jag får en fråga försöker jag svara så sanningsenligt som möjligt på den, om jag inte sitter i ett polisförhör där jag måste skydda någon kompis. Jag är ingen politiker, jag behöver inga röster.
Med samma uppriktighet beskriver han sin egen kropps och psykes förfall och insikten om att han ända upp i 50-årsåldern korkat nog blandat ihop sin litterära status med sin status som erotiskt objekt. "Tjack äter själ", skriver Stig Larsson i boken. Konfronterad med uttalandet ler han nu och ruskar lite på axlarna.
- Okej, tjack äter själ, men jag tror faktiskt att jag har en stor själ.