Den långa väntan på godiset är slutligen till ända, och vad är det som ofelbart händer? Jo, man sätter i sig hela, stora gottepåsen på en gång. Och, eftersom man inte längre är en liten unge med fasta rutiner för sitt snaskande och godiset dessutom bara en metafor, har man ingen aning om när man kommer att få smaka på det igen.
Jo, jag talar om ”Orange is the new black”, och den av så många efterlängtade andra säsongen, som Netflix släppte för ett par veckor sedan. Spaltmetrarna som skrivs om den amerikanska fängelseserien ökar konstant, vilket är begripligt. Det är en välspelad, socialpsykologiskt intressant, sexig och spännande tv-serie. Och streamingtjänsten ger oss säsongerna i klump, alla avsnitt på ett bräde. Det är bara att mata på mot solnedgången. Jag undrar bara: kan vi hantera det?
Tv-branschen kan förstås inte ta hänsyn till sådana som jag, som låter serier inverka menligt på såväl arbete och relationer som underhåll av hemmiljön, och jag vill heller inte primärt driva tesen att väntan i sig är en dygd. Men, jag frågar mig ändå vad det innebär för tittaren att se alla avsnitt i rad, och vad ett sådant tittarbeteende egentligen kräver av en tv-serie.
När man väntar hinner man tänka. Och nog finns det både hela avsnitt och mindre scener av ”Orange is the new black”, som är värda att gå och grunna på ett tag. Om en kvinna med nedsatt syn beslutat sig för att hugga en annan intern i ryggen och avsnittet slutar med att man förstått att hon tagit fel på person – är det då inte meningen att vi ska gå och fundera på det lite? Känna ångesten, ta in fasan, istället för att snabbt som satan plåstra om med nästa avsnitt?
De lite mer perifera händelserna – och OINTB är med alla sina karaktärer en enda lång rad av bihandlingar – riskerar att gå en förbi, när man rusar fram genom serien som på autobahn. Plötsligt har folk börjat försöka döda varandra på löpande band, utan att man riktigt vet varför. Min poäng: när man maratonkollar på en serie vinner sådant som driver handlingen framåt på bekostnad av psykologin bakom.
Och, när man ser allt i ett svep känns hoppen mellan avsnitten paradoxalt nog större än annars. Den egna känslan av att se allt i realtid blir en illusion; de veckor som passerat i serieverkligheten motsvaras av ett par minuter i soffan. Det bästa sättet att förstå hur tiden går är oftast att låta den gå.
Jo, jag uppskattar mycket att kunna gå in i affären och plocka med mig obegränsade mängder av mitt favvosnarr. Men, jag undrar ändå om inte den gamla hederliga påsen med lördagsgodis vinner i längden.