Tio år av konst
"Uppsalas konstliv har under senare år kunnat visa upp en berättigad ökad självkänsla och ett kreativt nytänkande." Cristina Karlstam skriver om det gångna decenniets konstliv i Uppsala.
Ändå kan det ibland vara av intresse att använda just sådana tidsbegrepp för att avgränsa ett skeende som man vill belysa. Det gäller också när ljuset riktas mot det uppsaliensiska konstlivet. Allra tydligast blir förhållandet om man omedelbart går till Uppsalas givna konstcentrum,
Konstmuseet och dess verksamhet. Uppsala konstmuseum spelar och har de senaste åren spelat den centrala rollen när det gäller tillförseln av nationella och internationella idéer och impulser på den uppsaliensiska konstscenen. Först under Isabella Nilssons ledarskap, där inte minst det västsvenska konstlivet kom att svara för flera viktiga inslag. Med nuvarande konstmuseichefen Elisabeth Fagerstedts vida kontaktnät såväl nationellt som internationellt har konstmuseet alltmer kommit att uppmärksammas långt utanför stadens gränser.
När en ledande aktör på den internationella arenan som professor Ronald Jones, regelbunden skribent i internationella konsttidskrifter som Frieze och Artforum, beskriver Uppsala konstmuseum som en av landets viktigaste institutioner för samtidskonsten finns det skäl att lyssna.
Det är givetvis av största vikt att konstmuseets verksamhet kan fortsätta och utvecklas också i framtiden och inte inskränkas av snäva kommunala och lokalpatriotiska futtigheter eller instrumentellt nyttotänkande.
På Uppsalas konstscen har några aktörer försvunnit och andra tillkommit under de senaste 10-15 åren. Förlusten av kvalitetsgallerier som Smedhamre och tidigare Konstsalongen Kavaletten har i någon mån kompenserats av Galleri Strömboms föredömliga satsning på svensk grafik och kanske i ännu högre grad av Teatergalleriets utställningar. Trojkan bakom Teatergalleriet, Inga Lindén, Maivor Malm och Pär Gustafsson, har en utpräglad fingertoppskänsla för vad som rör sig i dagens konst. Konstnärer som Ulrika Minami Wärmling, Gunnel Wåhlstrand, Matti Kallioinen eller nu senast Makode Linde har här visat sina verk, ibland redan innan de fått sitt genombrott på riksplanet.
Bror Hjorths Hus har av Bengt Lagerkvist en gång utnämnts till Sveriges vackraste konstnärsmuseum. Med fog kan man hålla med om detta, och arvet efter Hjorth har också förvaltats väl av husets ansvariga. Under de senaste 15 åren har Küllike Montgomery sett till att så gott som varje utställning varit gediget genomarbetad. När Montgomery nu efterträtts av Tomas Järliden är det bara att hoppas att arbetet fortsätter på samma kvalitetsnivå.
En särskild roll i Bror Hjorths Hus verksamhet spelar det årliga teckningsstipendiet till en elev vid någon av landets konsthögskolor. Tillsammans med Konstmuseets Anna Lisa Thomson-stipendium är det ett evenemang som årligen placerar Uppsala i fokus för samtidskonsten och drar till sig stor publik. Att begränsade ekonomiska resurser genom åren omöjliggjort förvärv af Thomsonstipendiaternas verk till konstmuseets samlingar är en skamfläck i den kommunala kulturpolitiken.
Med den nya konstnärsgruppen Hakas inträde på arenan för ett tio-tal år sedan har Uppsalas konstliv fått en välkommen vitalisering och nytändning. Gruppens nationella och internationella framgångar har dessutom gjort att Uppsala i flera avseenden kunnat konkurrera om konstpublikens intresse med framgång. Nytillskottet på konstkartan, pigga lilla Galleri Villavägen Sju, måste också nämnas. Entusiasmen är det inget fel på när man till och med vågar sig på att arrangera en egen jurybedömd Vårsalong!
De gamla trotjänarna Galleri Linné och Konstnärsklubbens Galleri 1 har fortsatt på sin länge sedan inslagna väg. Konstnärsklubben kan dessutom sedan en tid glädja sig åt ett nytt klubbhus vid Walmstedtska gården där en utvidgad programverksamhet möjliggjorts. Uppsalas konstliv har således under senare år kunnat visa upp en berättigad ökad självkänsla och ett kreativt nytänkande.
Också när det gäller den offentliga konsten har några spännande verk tillkommit, bland dem Katarina Löfströms ljusinstallation Coloratura i Musikens hus och Natasha Dahnbergs stenmosaik Gatumusikanter utanför huset. Desto mer pinsamt är det att landets fjärde stad inte har ett riktigt konstmuseum som kan hysa all denna kreativitet. Önskemålet, nej det absoluta kravet inför framtiden är ett sådant nybyggt hus mitt i Uppsala. Starka krafter är hoppfullt nog redan i gång med opinionsarbetet för ett nybyggt konstmuseum; Konstens hus Nu borde inte bara vara ett namn på en nystartad förening utan ett motto för de ansvariga politikerna i kulturstaden Uppsala.
Så jobbar vi med nyheter