Den vite sheikhen kallade han sig, den föga kände cirkusartisten Louis Billing som på 1920- och 30-talen turnerade i Finland. Nyligen hittade konstnären Marjo Levlin hans rekvisita i ett övergivet och förfallet hus i Österbotten och nu ställer hon ut den som installation i min hemstad Ekenäs.
Det är en utställning som väcker tankar. Om slumpen, för det var av en slump Levlin hittade föremålen - en lycklig slump, det som på engelska heter serendipity och som inte bara handlar om att vara på rätt plats vid rätt tid utan också om att ha rätt sorts iakttagelseförmåga. Men också om tingens roll, om hur de å ena sidan är utsatta och bräckliga - de kan gå sönder och de kan överges och slängas - men å andra sidan kan de lika gärna överleva oss, alldeles oförändrade.
Alla som haft med dödsbon att göra vet hur hjärtskärande de är. Ett dödsbo är inte längre ett hem, föremålen kan inte kommunicera med varandra annat än genom den som ägde och sammanställde dem. Där finns möbler som kanske ingen längre vill ha för att de är skamfilade eller urmodiga. (Smaken förändras snabbt vad gäller inredning: i tv-nyheterna såg jag nyligen en antikhandlare som klagade över att hans son hellre ville ha en splitterny Ikeabyrå än någon av de tjugo-trettio gamla han själv hade på lager.) Där finns den dödas mest personliga tillhörigheter - tandborsten, kammen, klädesplaggen som kanske ännu har kroppslukten kvar och en använd näsduk i fickan, som den döda kanske hanterat dagligen men som nu ligger still. Många föremål behöver hanteras. Idag talas det mycket om att gamla människor helst ska få vara hemma tills de dör men för egen del tänker jag mycket på att jag inte vill ligga till sängs ensam i mitt hem och se dessa föremål som jag inte längre förmår hantera, se alltsammans damma igen.
I romanen I Den Röda Damens slott har Lars Jakobson skrivit fint om kvarlåtenskap: "Där finns en oanvänd fotbollshjälm. Nycklar utan lås. Alldagliga fotografier av människor som aldrig kommer att bli identifierade. Brev från namngivna men okända, aldrig funna avsändare. Kläder som ingen kan påminna sig ha använts. Ditt och datt som för den okunnige kan rymma hur många frågor som helst men som egentligen inte rymmer en enda fråga för den som vet. För den som nu är borta."
Vad kan vi göra, vi som ännu lever? Vi kan komma ihåg att tingen behöver oss. På baksidan av de fotografier vi har liggande lösa - jo, de flesta av oss har fotografier liggande lösa i olika kartonger - kan vi ta och skriva vilka personerna är. När vi själva är borta är det möjligt att ingen minns. Och åtminstone när det gäller föremål som har affektionsvärde för oss kan vi ta och skriva deras historia.
Vad mer? Jo, vi kan ju också ta och fantisera om vilka av våra egna föremål som skulle platsa på museum.