Tillbaka till våldet

ROCK. Deanna går igen. Det är inte bara i avslutande låten More news from nowhere som flickan från det tjugo år gamla albumet Tender prey dyker upp på Nick Caves nya album - skivan delar samma nerv, samma pumpande känsla av besatthet och samma närhet till förvriden gospel som låten där han planerar mord tillsammans med sin älskade: "And we ain't getting any younger, O Deanna, and I don't intend gettin' any older."

Dig, Lazarus, dig!!! är en sorts komma-hem-skiva för Nick Cave. Den har mer gemensamt med solodebuten From her to eternity (1984) och 1992 års mästerliga men förbisedda Henry's dream än med 2000-talets mörka croonerrock. Samtidigt vore den antagligen omöjlig utan den förra skivan, det årsgamla sidoprojektet Grinderman, där kompbandet Bad Seeds medverkade lätt maskerat, och som trots att det som helhet var ett misslyckande slog en bro tillbaka till Caves kreativa och våldsamma åttiotal.

Det mest slående med Dig, Lazarus, dig!!! är att den helt saknar dalar, vilket man inte kunnat säga om något Cavealbum sedan The boatman's call (1997). Den svarta attackrock som känts krampaktig på 2000-talsskivorna bemästrar han snyggt i titellåten och Lie down here och det bottenlösa suget är tillbaka i Jesus on the moon och Night of the lotus eater. I Albert goes west ger han ett psykotiskt drag åt vad som i grunden är en lättsam allsångsrökare - precis som i den tjugo år gamla Deanna.

Tillbaka till våldet

Med Dig, Lazarus, dig!!! har Nick Cave hittat tillbaka till sitt kreativa och våldsamma åttiotal, skriver Mårten Markne.