Tillbaka till Petterslund

Pukehorn betyder djävulshorn. Kerstin Ekman tog namnet från Svartbäcken i Uppsala och placerade det i Petterslund, dvs området söder om Vaksalagatan, mittemot Kvarngärdet. I dag finns inte mycket kvar av det gamla Petterslund och med dagens mäklarvokabulär tillhör området Fålhagen.
I romanen Pukehornet möter vi huvudpersonen Pär Lindbladh, kallad Päron, en redaktör på dekis och f d medarbetare på tidskriften Imago, nu inneboende och hjälpreda åt hyresvärden, gumman Agda Wallin, i Pukehornet.
Pär Lindbladh får snart skäl att dölja gummans försvinnande och vi tar del av hans våndor samtidigt som vi får följa de andra hyresgästernas leverne. Det är en samling ganska tilltufsade figurer. Här svingas buteljer och det är ibland inte långt till smockan. Allt medan snön faller i all oändlighet en märkligt kall vinter då grävskopornas käftar sätter tänderna i stadsdelens träkåkar.

Vad var då bakgrunden till romanen Pukehornet? Det visar sig att det fanns både litteraturpolitiska skäl och personliga motiv för författaren.
- Upprinnelsen till boken var den politiska tiden med krav på att man inte skulle skriva romaner och berätta utan att det skulle vara dokumentärer. Jag är ju en genuin berättare och fick då mycket att fundera på då. Jag tänkte mig att skriva vart berättandet kunde leda, både som livslögn, som det är frågan om här med oändliga, trassliga förvecklingar som man tvingas in i när man berättar något som inte är sant. Men också om berättandet som livsuppehållare, nödvändighet, säger Kerstin Ekman när vi möts en varm junidag i Uppsala, 41 år efter bokens utgivning.
- Sedan var jag väldigt fascinerad av den där miljön i Petterslund, som var nästan det sista som fanns kvar av kåkstad i Uppsala då. Jag bodde aldrig där men jag hade en god vän i området, så jag var där ganska mycket och såg livet.

Några förebilder till personerna i boken fanns dock inte, och Kerstin Ekman kastade också om kvartersnamnen mellan stadsdelarna för att mystifiera och slippa direkta jämförelser med verklighetens hyresgäster.
- Det djävulska i boken var att trassla in sig i en berättelse som man inte kom ur. Det var kanske också min situation. Det var kanske det jag var rädd för. Jag hade skrivit deckare och ville bryta mig ur det. Jag var nog rädd att komma in i en återvändsgränd, säger hon.

När Pukehornet kom ut var Kerstin Ekman en etablerad och hyllad deckarförfattare. Men Pukehornet är trots spänningen ingen deckare, någon har kallat den en antideckare, men roman är en mer korrekt genrestämpel. Här finns varken mord, polisutredning eller egentlig upplösning.
- Det var väldigt spännande för mig och lite otäckt också att ge ut boken. Det jag minns mest från recensionerna var Karl Vennberg som skrev en fin recension. Då kände jag att jag hade blivit mottagen som skönlitterär författare, berättar Kerstin Ekman.
Boken kom att bli Kerstin Ekmans farväl till deckargenren. Uppbrottet hade värkt fram.
- Deckargenren är så bunden och förväntningarna är ju så förutsägbara och då blir man själv förutsägbar, om man uppfyller dem. Jag orkar inte med att skriva samma saker om igen.

Pukehornet ger som stadsskildring en bild av det som kallats rivningsraseriet på 1960-talet.
- När jag bodde i Uppsala på 50- och 60-talet upplevde jag det starkt, dels att det var en slum där det borde bli bättre bostäder. Men det var helt absurt i Dragarbrunn. Det var dåliga bostäder, men samtidigt kunde man riva en 1700-talsport. Det var förfärligt.
- I Petterslund var det inte riktig slum utan mer en rar kåkstad som revs. Människorna kände sig hotade där och de som jag träffade ville bo kvar. Jag ville skildra en miljö där människor var lite skadade men hade en gemenskap och kände sig hemma, men så skulle allt bort. Det var framför allt 60-talets
atmosfär. Det som var sårbart och skadat, även när det gällde människor, skulle bort, säger Kerstin Ekman.

När Pukehornet kom ut var Kerstin Ekman Uppsalabo sedan många år. Hon hade redan 1952 anlänt som ung student till lärdomsstaden där själva kajorna påstods tala latin.
- Jag skulle läsa litteraturvetenskap men i övrigt var mina framtidsplaner ytterst diffusa, berättar hon.
Hennes första bostad blev i Tripolis vid Väderkvarnsgatan. Här hyrde hon den första terminen det ena rummet hos ett ungt par som hade en tvårummare i gårdshuset. När vi står på gården 56 år senare känner Kerstin Ekman visst igen sig, men i dag dominerar inte piskställningar och soptunnor, gården är finare med träd och planteringar. Och hon minns att hon tyckte det var långt att cykla till föreläsningarna på Philologen vid Engelska parken.
Efter ett halvår fick hon studentrum i Studentstaden och Kerstin Ekman kom senare att bo vid Gropgränd, i Svartbäcken, Eriksberg och en kort tid i Gränby i slutet av Uppsalatiden.
Hur var det att komma som ung, kvinnlig student till Uppsala på 50-talet.
- Jag har fått frågan förr men jag kan inte komma med några klagomål att jag blev diskriminerad på något sätt. Men däremot vet jag att längre fram i forskarkarriären hade kvinnor det svårt. Det såg jag på nära håll, säger Kerstin Ekman.
Studierna blev till en fil mag-examen i litteraturvetenskap, nordiska språk och tyska 1957. Då hade Kerstin Ekman redan börjat att arbeta på ett filmbolag, Artfilm.

Men skrivarplanerna fanns tidigt.
- Jag skrev två små romaner när jag var drygt 20 år om min barndomsstad som var Katrineholm men som jag aldrig skickades in till något förlag. Jag kände att de inte dög. Men en del som handlade om en tidningsredaktion kunde jag faktiskt använda i En stad av ljus, och jag är ganska stolt över att den texten höll.
Kerstin Ekman menar att det ändå var närmast av en slump som hon började skriva deckare.
- Vi var på Öland på ett pensionat en sommar och jag blev sjuk och liggande på rummet. Jag började skriva på en deckare och när vi kom tillbaka till Uppsala tyckte jag att det var synd att inte fullborda den, så det gjorde jag och det blev boken 30 meter mord. Det var trots allt en lättare genre att skriva i.
Sedan kom det fem deckare till i rask takt de kommande åren.
- Jag är väldigt glad för de där deckarna för jag tycker att de lärde mig hantverket på ett bra sätt. Jag är en intrigförfattare och man får inte vara tråkig. Jag lärde mig mycket de där åren och jag har ju även använt ett slags kriminalinslag i romaner långt senare, säger hon.

Kerstin Ekman var en under en tid ordförande i Litteraturklubben vid Uppsala universitet och hon träffade Göran Tunström, Göran Palm och Sven Delblanc och så kom Tomas Tranströmer och Sven Lindqvist resande från Stockholm. Det
var unga herrar, blivande stora namn.
Till Kerstin Ekmans litterära husgudar på 50-talet hörde förstås Gunnar Ekelöf och hennes röst får en särskild klang när hon återkommer till Ekelöfs diktsamling Om hösten.
Under andra hälften av 60-talet arbetade Kerstin Ekman som lärare vid Wiks folkhögskola. 1970 flyttade hon med familj från Uppsala. Då hade hon bott här i 18 år. Nu blev det först Ångermanland och sedan under många år Valsjöbyn i Jämtland.
Under en 30-årsperiod blev besöken i Uppsala sporadiska. Men Uppsala skulle skymta fram i flera böcker i Kerstin Ekmans fortsatta författarskap.
- Det är svårt att veta varför vissa bilder dyker upp, man tänker inte på det när man skriver. Men har man bott på en ort så länge är det kanske inte så konstigt. Ett skäl till att man inte tänker på det är att man som författare flyttar in i en fiktiv värld. Det är inte Katrineholm, det är inte det verkliga Uppsala man skriver om, men många läsare vill se det bokstavligt, säger hon.

1999 flyttade hon och maken söderut och slog ned bopålarna i en by norr om Hallstavik i Roslagen.
I dag tycker hon att det Uppsala hon strövar i är så förändrat, och den stad hon mötte som ung student finns definitivt inte kvar.
- Det var ju en ganska sjabbig stad när jag kom hit 1952, åldrad och med träkåkar, säger Kerstin Ekman.
När vi i dag äter lunch vid Åkanten och ser oss omkring på kvarteren kring S:t Eriks torg tycker hon att staden är så annorlunda.
- Det känns för mig som att gå i en kulisstad här, det är som det vore en Hollywoodfilm. Det är så restaurerat, målat och vackert i dag.

Tillbaka till Petterslund

Med start midsommarafton publicerar UNT Kerstin Ekmans roman Pukehornet som sommarföljetong. Boken gavs ut 1967 och ger en livfull miljöskildring från Petterslund i Uppsala. UNT träffade Kerstin Ekman för ett samtal om romanen, Uppsala och hennes författarskap.