Tillbaka på den svenska filmscenen efter 18 år
Kay Pollak skulle ha gjort Jag är Dina, men ingen i Sverige vågade investera i filmen.I stället blev det Så som i himmelen en film där hjälten är en blandning av Pollak själv och Jesus.
Så långt in i Så som i himmelen (bara titeln!) är åskådaren ganska övertygad om att Kay Pollak gjort en ursvensk Passion of the Christ. Det är nog Kay Pollak också, även om man får dra det ur honom, även om han tycker att Daniel också liknar honom själv och att Kristussymbolik är något man "ska akta sig för att prata om".
— Det skrev man om Gökboet också, att Jack Nicholsons rollfigur var en Kristusgestalt. Men visst finns det en viss symbolik, och man kan se den som en motvikt till kyrkans Jesusbild. Kyrkan har förvanskat hans budskap — Jesus talade inte om skuld, det har förts in av kyrkan.
Lång ökenvandring
Jesus stannade i öknen i fyrtio dagar. Kay Pollaks ökenvandring i svensk film varade i 18 år. Det var 1986 som han gjorde Älska mig, en film som först fick alltför mycket uppmärksamhet på grund av förseningar och budgetöverdrag och sedan helt försvann. Premiären var samma dag som Olof Palme mördades.
— Det var ingen som orkade skriva om den eller ta till sig den, konstaterar Kay Pollak som förvandlades till persona non grata i svensk film.
— Den norska författarinnan Herbjørg Wassmo som skrev Dinas bok såg Älska mig och sa att om någon ska filma Dina är det Kay Pollak. Jag kontaktades av danske producenten Per Holst (Pelle erövraren) som sa "vi ska göra den filmen". Men ingen i Sverige ville investera. Det var synd, den hade jag gärna velat göra.
Fick nobben
Dinas bok skulle i stället i Ole Bornedals regi bli Jag är Dina, Skandinaviens dyraste film, och Kay Pollak skulle ägna de kommande åren åt att försöka göra Så som i himmelen.
— Den växte sakta fram. Jag gick till Filminstitutet men två olika långfilmskonsulenter sa nej innan konsulenten Per Nielsen, en dansk som inte visste något om min förhistoria men älskade mina filmer, ville satsa på den. Det var förunderligt. Jag blev överlycklig.
Med Så som i himmelen höll Kay Pollak både tid och budget. Han säger att han inte vill skylla ifrån sig men att han med Älska mig fick skulden för sådant som inte nödvändigtvis är regissörens fel.
— Den här gången såg jag till att det skulle vara omöjligt att skylla på mig om något hände. Jag vässade kniven ordentligt och höll mina tider så in i bänken. På det viset har jag verkligen lärt mig någonting.
Nyfiken på dogma
Och nästa gång, säger Kay Pollak, ska det inte ta 18 år. Han har inget färdigt manus men flera idéer och har sneglat en del på den danska dogmametodiken.
— Jag är väldigt, väldigt sugen på att filma igen. Begreppet dogma kanske är lite passerat, men jag vill gärna arbeta på ett lättare sätt, inte släpa runt på en tung 35-millimeterskamera. Jag är alldeles vidöppen inför framtiden, men nu ska jag bara ta det lugnt och vila.
Så jobbar vi med nyheter