Efter förra skivans tur till Kaliforniens sanddyner och lyxliv är Glasvegas tillbaka i Glasgow igen. De ruffiga kvarteren i den skotska huvudstaden låter lika storslagna, känslosamma och nästan lika slående som på debutalbumet. Nästan för att de där riktiga fullträffarna som Flowers & football tops, Go square go och It’s my own cheating heart that makes me cry saknas.
Den brittiska framgångs- och fall-historien när det kommer till nya sensationsband känns igen. Glasvegas släppte en superhyllad debut, vann mängder av priser, gjorde den svåra andra skivan som fick blandade recensioner och inte nådde upp till de förväntade försäljningsframgångarna när den bara nådde tiondeplatsen på brittiska albumlistan vilket gjorde att skivbolaget bröt samarbetet.
En skillnad mot många andra band är dock att skottarna (med den svenska trummisen Jonna Löfgren) gjorde resan med finess. Inför andra albumet Euphoric heartbreak hyrde de ett lyxhus i Santa Monica och gjorde något helt nytt. Fötterna stadigt i grundkonceptet, men resultatet blev snarare storslaget ljust än som tidigare storslaget mörkt och den ytliga, soliga och glättiga amerikanska västkusten sken in i albumet som inte riktigt levde upp till debuten när det kom till låtmaterialet, men var sensationellt soundmässigt och bröt av fint mot deras tidigare produktion.
Det handlade alltså inte om något verkligt fiasko (vilket särskilt gällde Sverige där Euphoric heartbreak toppade albumlistan) och Glasvegas landade på fötterna. Nytt skivkontrakt med ett annat storbolag och nu en återkomst som inte lär leda till någon jätteeuforisk respons, men återtar bandets position som de bästa musikaliska skildrarna av det trasiga, fattiga och melankoliska Skottland.
Medan den självbetitlade debuten forsade rakt in i många nya lyssnares hjärtan direkt tar Later … when the tv turns static längre tid på sig. Skivan letar sig en bit längre in för varje lyssning och den snygga produktionen lyfter bandets förmågor att låta låtarna svämma över av passande stämningar utan att gå till överdrifter (som borde ligga nära till hands med de storslagna ambitionerna). Det enda snedsteget är det helt onödiga instrumentala avslutningsspåret, som knappast fler än en handfull fans lär lyssna på mer än en gång.
Glasvegas är tillbaka där historien började. Det är mörkt, frustrerat, socialrealistiskt och svindlande luftigt på samma gång igen. Och när de i och med det här albumet återupprättat hedern, lagt revanschlusten bakom sig och funnit sig till rätta i sitt ursprungliga element igen känns det upplagt för storverk som matchar debuten fullt ut igen. Kanske nästa gång.