Tillbaka i mer avskalad form

Den här gången i avskalad form, även om de har sällskap av andra musiker och klanger i ungefär hälften av materialet.
Widmark visar sitt mästerskap i att skriva kondenserade men också lättillgängliga melodier med drag av pop, singer/songwriter, blues och folklore. Hela skivan klockar in på knappa 40 minuter, men det händer mycket på den tiden.
Och Sara Isaksson sjunger dessa låtminiatyrer med inlånade texter av bl a Keith Reid, han som gjorde texten till A whiter shade of pale, med en hudlöshet och okonstlad närvaro som för tankarna till en ung Joni Mitchell.

En lika stor spänning ligger i pianospelet, återhållet och stramt för att däremellan utbrista i blixtrande små mellanspel och parallella melodilinjer, med närmast kontrapunktiska kvalitéer t ex i Just one breath, men också mättade inslag av blues. Eller snarare blues på svenska.
När de får sällskap av andra sker det mestadels sparsamt, t ex ifråga om de spröda kammarstråkarna i How can I win. Någon enstaka gång känns det pålagda arrangemanget lätt överflödigt, som när det gäller 80-talssyntarna i titelspåret. Men det är intimiteten som präglar denna starka, smakfulla samling låtar.

Tillbaka i mer avskalad form

JAZZ/POP. De gör det igen, Sara Isaksson och Anders Widmark, ett gemensamt skivalbum med betoning på den förras röst och den senares låtar och pianospel, enligt Ulf Gustavsson.