Vi sitter på verandan till det röda tvåvåningshuset och katten Linus jagar en mus i lavendeln. Elsie Johansson har hektiska dagar nu, många intervjuer, intresset för hennes nya bok, självbiografin ”Riktiga Elsie” är stort. Knäna krånglar också. Men hon mår bra, säger hon. Känner sig glad. Över sitt liv med Thore Fredriksson i vars hus vi nu befinner oss, på Vikstaheden i Norduppland, bara några stenkast från gränsen till Vendels socken och inte långt från platsen där Elsie Johansson själv växte upp.
Och hon är glad över boken. Att den blev av, tvivel och våndor till trots. För skrivprocessen har stundtals varit svår. För det första hade hon aldrig haft en tanke på att skriva några memoarer. Det kändes alltför pretentiöst.
– Och jag hade ju inga anor att skryta om direkt. Nej, jag tyckte inte att jag hade något att komma med i den vägen, säger hon.
Men så var det en person som bad om att få skriva hennes biografi. Det kändes lite oroande. För hur skulle någon annan, hur skicklig den än var, kunna förmedla vad hon tänkt, känt och upplevt. Så till slut bestämde hon sig för att göra det själv, på sitt sätt, på sitt språk.
– Men jag har pendlat mellan tillförsikt och missmod. Det har varit ett så känsligt arbete, en balansgång mellan sanning och hänsyn. Jag ville ju skriva om min väg, mitt liv, min sanning – men jag agerar inte ensam på scenen och de som funnits omkring mig kan ha haft en annan uppfattning. Var och en upplever på sitt vis.
Särskilt kvalfyllt var det att skriva om det halvsekellånga äktenskapet, svårigheterna, hon ville inte hänga ut sin före detta man. Men samtidigt kunde hon inte utelämna en så lång period av livet, den påverkade henne starkt och därmed också hennes skrivande. De åren rymde också ett yrkesliv på posten, och så småningom debutboken ”Brorsan hade en vevgrammofon”.
– Jag har velat rannsaka mig själv. Ställa mig själv mot väggen. Och någon vattvälling har jag inte velat nöja mig med. Sältan och de bittra örterna hör också till. Det här har varit ett skrivande utan nödutgångar. Men mitt syfte har varit att förstå, inget annat. Att förstå andra genom mig själv.
Förstå. Förståelse. Hon återkommer till det genom samtalet. Att det är drivkraften i såväl självbiografin som i hennes skrivande i stort. Att förstå människor och deras omständigheter och bevekelsegrunder – i stället för att döma. Själv uppvuxen i fattig familj, egendomslös och långt ner på samhällsstegen, vet hon vad det innebär att sedd snett på. Det tänker hon inte upprepa.
Särskilt viktiga att betrakta och fundera över genom livet har föräldrarna varit. Mamma och pappa. Centralgestalterna i barndomen men också i författarskapet. Mamman som älskade att berätta, och som förmedlade sina berättelser på det norduppländska målet. Och pappan med sin stolthet och sin vrede, den har Elsie Johansson också fått med sig.
– En gestalt som återkommer i mina böcker är den missförstådde och missaktade mannen. Det är förstås min egen pappa som jag velat lyfta fram och ge upprättelse. Se honom som jag upplevde honom, inte den version jag fick av mamma.
Äktenskapet hade tillkommit av tvång, hon skriver om det i ”Riktiga Elsie”. Hur mamman blev gravid som 16-åring, ett vanligt öde, säger hon. Mamman ville aldrig ha barnafadern, men vad hade hon för utväg?
– Jag älskade dem båda – och de älskade mig. Jag stod mitt i spänningsfältet. Det var ett plågsamt dilemma. Min vilja, nästan fixering vid att förstå mina föräldrar har varit en stark drivkraft i mitt författarskap.
Hur går det för katten Linus där borta i rabatten? Ännu har han inte hittat någon mus, vad det verkar. Thore drar upp rödbetor, mån om sin integritet och om att få hålla sig i bakgrunden av artikeln. Men nog är det ganska fantastiskt att vi sitter just här, mitt i Elsie Johanssons barndomsbygd och trakten hon hämtar sin skaparnäring ur. Att hon flyttat tillbaka. Träffat Thore och bor sedan ett antal år i Uppsala under vintern och i det röda huset från maj till oktober.
– Det är märkvärdigt hur livet flätar kringlor. Att komma hit var något av ett återbördande, här känner jag mig hemma.
Bara ett par hundra meter härifrån, på andra sidan gamla E 4, låg ”det bristfälliga hybble” där hon föddes. Följer man sedan grusvägen söderut kommer man fram till platsen där hon växte upp. Också den stugan är riven men grunden går fortfarande att urskilja – och framför allt finns den i detalj bevarad i Elsie Johanssons dikter och romaner. Stugan, rucklet, scenen för barndomens dramatik. Eller som hon själv skriver i sin självbiografi: ”Stugan i mitt liv. Diktens rum och författarskapets vagga.”
Elsie och Thore tar emellanåt bilen och åker en sväng över åsen, kör i en ögla på grusvägarna och färdas samtidigt genom Elsie Johanssons litterära landskap. Kläringboda, Lindal, Lunnsvia, Bolmyra, Gryttby. Elsieland, dristar jag mig till att kalla det. Hon ler lite. Elsieland? Men visst, okej då. Skogen där tallarna som står som pelare. Dikena. Gråstenen. Stugan. ”Och denna älskade ås!” Det är här hon hamnar också när hon lägger sig ner på rygg och slappnar av och låter minnena rulla fram som på en inre bildskärm.
– Det anspråkslösa i landskapet tilltalar mig. Jag är van att ligga lågt, formad som jag är av jantelagen. Jag har aldrig forskat på något annat än mig själv och min närmiljö, bara rört mig på ett så begränsat område. Rotat runt. Men det kan ju vara ett plus också: jag försöker nå djupet i stället, ända ner till det som är förståelse för mänskligt beteende. Hur omständigheter formar människor.
Och där dök det upp igen, viljan att förstå, Elsie Johanssons motor i skrivandet. Som i kombination med språket, skaparkraften och en hel del ilska tagit henne dit hon är i dag: tillbaka på verandan i barndomslandskapet, med en lång rad uppmärksammade och älskade verk bakom sig och den sprillans nya boken på bordet framför sig. ”Riktiga Elsie.”
– Tänk att det kunde bli så här. Jag säger det ofta: tänk att det kunde bli så här. Men nu tror jag Thore håller på att ordna med kaffe, så vi kanske ska sluta där?
Linus har för övrigt gett upp jakten och lagt sig tillrätta i soffan.