Till trotsets försvar
KRÖNIKA. I somras köpte jag en stegmätare. Jag har alltid gillat att promenera i skog och längs stränder men nu ville jag också komma underfund med hur nyttigt det var, exakt hur långt jag gick varje dag och hur många av mina steg som var aerobic.
Merete Mazzarella
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som otaliga andra ställer jag mig ofta folkhälsovårdens stora fråga: Varför lever inte alla människor nyttigt? I dagens Finland måste ju minsta skolbarn veta vad som är nyttigt och vad som är onyttigt?
Men trots att vi lever i ett informationssamhälle finns det problem som inte är informationsproblem. Kan man inte tänka sig att ensamstående lågavlönade mödrar bjuder barnen på hamburgare eller pizza för att de inte har tid eller ork att laga mat? Eller att rökning för dessa mödrar - eller för arbetslösa eller snuttjobbare - kan vara ett sätt att hantera stress?
I en utomordentligt läsvärd bok, Statussyndromet, har den brittiske forskaren Michael Marmot nyligen påmint om att den värsta stress som finns är den att ha mindre resurser än andra, att sakna kontroll över sin tillvaro. Rökning -
eller (ännu mera bekymmersamt) supande - kan vara ett glädjeämne i ett annars glädjefattigt liv.
Sedan finns det den motsatta typen, de omnipotenta, de som inte kan föreställa sig att just de någonsin skulle kunna hamna i någon statistik, som över huvud taget inte kan föreställa sig att just de kan dö. För dem är det självklart att ta för sig av allt de uppfattar som livets goda. Och det finns de som tänker i cost-benefit-termer. Jag träffade nyligen en läkare som var rökare och som sade: "Naturligtvis kunde man göra det enkelt för sig genom att säga att jag är beroende. Men jag skulle inte vilja vara utan mitt beroende. Jag njuter verkligen av mina cigaretter, av den kombination av lugn och stimulans som de ger. Jag älskar dagens alla rökpauser och jag är beredd att ta riskerna."
Det finns också trotsare. Den lågavlönade ensamstående mamman som röker kan åtminstone delvis röka av trots mot ett samhälle som nog kan erbjuda henne livsstilsråd men inte en dräglig ekonomi.
Ett annat sorts trots fanns i min borgerligt prudentliga barndom. När min bror och jag hade födelsedag kunde min mamma säga: "I dag får ni äta hur mycket choklad ni vill och så får ni gå och lägga er utan att borsta tänderna." Det kändes pirrande underbart och anarkistiskt att denna enda gång om året få somna med munnen full av chokladsmak.
Frågan är om vi inte borde bereda trotset en lite större plats i våra liv - närmare bestämt: trotset mot föreställningen att hälsa är det yttersta målet. Jag tror min mormor hade en poäng när hon sa: "Lita aldrig på en man som petar i maten." (Visste ni att den senaste ätstörningen är orthorexia nervosa, skräcken för att inte äta rätt?) Vid närmare eftertanke tror jag att jag ska lägga undan min stegmätare. Jag vill åter koncentrera mig på att njuta av mina promenader. Att ha stegmätare i skogen är som att ha stegmätare när man dansar.