"Till flydda tider återgår, min tanke än så gärna."

Johan Ludvig Runebergs odödliga inledningsord till Fänrik Ståls sägner finns tydligt kvar i mitt minne. Som tioåring hittade jag boken i min morfars bokhylla och blev omedelbart fascinerad av berättelserna.

Foto:

Kultur och Nöje2008-04-23 00:01
Björn G Stenberg
De dramatiska gravyrerna av Albert Edelfelt och August Malmström gjorde också mycket till att för att stimulera en prepubertal pojkes fantasi. Däremot tyckte jag nog att språket var lite väl otympligt i längden.
När andra kompisar kunde de allsvenska lagen i fotboll utantill fick jag nya hjältar som Sven Dufva, löjtnant Zidén, Lotta Svärd, von Konow och Wilhelm von Schwerin. Här fanns de med alla, från de enklaste soldaterna till alla de högadliga generalerna.
Lika mycket som jag då önskade att med draget svärd och pannan ombunden med ett svart bandage mana trupperna framåt som von Döbeln förbannade jag förrädaren Cronstedt som gav up Sveaborg utan strid.

Som tur var så gick den hjältevurmen över med tiden. Fast kvar satt länge en känsla av skam över att vi förlorat Finland på detta nesliga vis.
Boken är ju extra aktuell i år när 200-årsminnet av kriget 1808-1809 mellan Sverige-Finland och Ryssland uppmärksammas. Kriget slutade med att vi fick en ny kungasläkt och att "östra rikshalvan" blev ryskt storhertigdöme. Man kan lite kontrafaktiskt fundera över vad som hänt om Finland inte avskiljts från Sverige. Förmodligen hade Sverige dragits in i de konflikter och krig som kom senare. Men det kunde ju Runeberg inte veta.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!