Till de mänskliga värdenas försvar

Det är nog ingen tillfällighet att den som för ordet i Kjell Espmarks pjäs Lojaliteten är murare till yrket. Mera bokstavligt än de flesta var han på så sätt med och byggde landet. Underlaget till den föreställning som nu ges på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm är hämtat från författarens romansvit i sju delar, Glömskans tid, som utkom mellan 1987 och 1997. Där granskar lyrikern och prosaförfattaren, litteraturprofessorn och akademiledamoten Espmark folkhemmet, dess upprinnelse och vidare öden. Åtskilligt handlar om en uppgörelse med en samhällsutveckling, som i författarens ögon skett parallellt med ett sönderfall undan för undan av viktiga livsvärden.

Man kommer att tänka på en annan Martin hos en författare som Kjell Espmark ägnat stor uppmärksamhet, Harry Martinson, och dennes huvudperson i Nässlorna blomma, när den som för ordet i den här monologpjäsen heter Martin Vrede. Vad gäller bildningens roll i Lojaliteten knyter diskussionen an till arbetarförfattarnas ideal och den tidiga arbetarrörelsens syn på kulturen som en viktig faktor i frigörelsen ur fattigdomen och den sociala misären. Där finns en människosyn, som i våra dagar har en företrädare i Elsie Johanssons romaner. Denna grundtanke är en av ledtrådarna till föreställningen. En annan är det begrepp som utgör pjäsens titel. Också det har, som författaren ser det, tappats bort på vägen. Och den färd i uppsättningen som börjar med Hjalmar Branting och ett tal av denne i Hornsbergs hage 1909 vid en politisk sammankomst, som upplöstes i allmän oreda.

Sedan stannar handlingen till vid några milstolpar som 30-talets arbetslöshet och efterkrigstidens inställda socialiseringsprogram och går fram till 1960-talet. Det bästa decennium Sverige någonsin upplevt, enligt författaren. Därefter har det mesta gått utför. Fram till dagens verklighet då de gamla idealen i allt väsentligt helt avvecklats. Något som satt sina mest synliga spår i den av socialdemokratin förda skolpolitiken som är ett enda bottenlöst svek mot barnen från de egna leden. Espmark skräder inte orden genom sitt språkrör Martin Vrede. Men när det gäller övriga urholkade värden vill man nog infoga en reservation. Här är det många krafter i samhället som samverkat. Likaså är Espmark lite väl kategorisk, antingen det handlar om inlevelse, medkänsla, solidaritet eller den ömsesidiga tilltro som han själv lägger in i begreppet lojalitet. Och att skapa välfärd, värna den personliga integriteten och den enskildes fria växt finns det nog flera partier som vill. Kan Jan Björklund dessutom freda sig mot Timbrofolket i och utanför regeringen, och dem lite varstans som är präglade av 68-åren, är det väl heller inte omöjligt att bildningen och den seriösa kulturen så småningom kan återfå sin ställning som människans adelsmärke.
Kjell Espmarks Lojaliteten är både en politisk pjäs och ett idédrama, som har åtskilligt att tillföra dagsdebatten. Och det i alla politiska läger. Den diskussion som Martin Vrede för i pjäsen med sin i spanska inbördeskriget stupade äldre bror, anarkisten Eskil, blir ett viktigt grepp för att ge åsikterna i föreställningen en dramatisk spännvidd som räcker mycket långt. Likaså har regissören Johan Wahlström sett till att rollinnehavaren Dan Bratts tilltal till publiken, som riktar sig till ett du, har åtskilligt av ett naturligt samtals nerv och puls. Där finns eftertänksamhet, osäkerhet, trevanden men också temperament som ger hela uppsättningen ett lika mycket mänskligt som politiskt innehåll. I pjäsens början har Dan Bratts Martin Vrede en smal spalt att röra sig på alldeles intill publiken. Sedan utvidgar Sören Brunes sin scenografi till att ta hela scenen på Teater Brunnsgatan Fyra i anspråk. En poäng i detta sammanhang är givetvis den till ett dockskåp förminskade kopian av makarna Gunnar och Alva Myrdals funkisvilla, när det begav sig, belägen i Äppelviken. Den spelar en inte oviktig roll i dramats diskussion om människan som en politisk resurs i samhällsomdaningen, där även sonen Jan, också han som docka, och dennes mekanobyggande får vara med på ett hörn.

När 1900-talet och allt vad det rymmer av mänskliga erfarenheter och tillkortakommanden är på god väg att bli historia är det mera angeläget än någonsin att förutsättningarna för dagens samhälle inte förpassas ut i glömskan. Där kan Kjell Espmarks röst till de mänskliga värdenas försvar fylla en viktig uppgift.

Till de mänskliga värdenas försvar

Kjell Espmark är en viktig röst i samhällsdebatten, skriver Bo-Ingvar Kollberg apropå föreställningen Lojaliteten, som nu ges på Teater Brunnsgatan i Stockholm.