Tigrar på Norstedts höstfest
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Då kändes det tryggt att vara med när Norstedts i torsdags kväll kallade till sin sensommarsamling och presenterade en handfull av förlagets höstförfattare. Allra närmast den problematik som Lundgren behandlar i sitt prosaverk kom väl Daniel Sjölin, vars i dagarna utgivna Världens sista roman handlar om en författare som i överensstämmelse med boktiteln försöker ta livet av all fiktion. Men till slut inser det lönlösa i sitt företag. Ett annat sätt att använda fantasin demonstrerar Ethel G Ericsson i den självbiografiska Flickan som inte fick finnas. Här träder en barndom fram som tillbringades i skam, medan pappan med sitt medlemskap i ett politiskt parti på yttersta vänsterkanten och mamman i sitt tablettmissbruk blev utstötta ur samhället. Och med författaren själv, när hon gång på gång återvänder till barndomsupplevelsen att hennes mamma inte ville ha henne. Utan föredrog brodern. Bokens samhällsanknytning för tankarna till både Lo Kauppi och Åsa Linderborg i vårutgivningen.
Till uppväxtåren återvänder även den annars som deckarförfattare etablerade Inger Frimansson i romanen Ligga som ett O. Det enda som hon förklarade sig ångra, när hon skrivit sin bok, var att hon inte skrivit i jagform, eftersom alltsammans ändå handlar om henne själv. Kajsa Ingemarsson, som numera hör till stall Norstedts färdas i en mera medelålders riktning i Lyckans hjul med tre kvinnor i centrum. För en annan form av bearbetning svarar Carl-Henning Wijkmark i sin höstbok Stundande natten, vars titel är ett Geijercitat. Här står livets slutskede i förgrunden och män på en vårdavdelning som bygger upp olika strategier inför döden.
Även en lyrikdebutant fanns med bland författarna denna gång, urbegåvade Hanna Nordenhök, som snart ger ut diktsamlingen Hiatus. Hon färdas här i gränslandet mellan poesi och dramatik och lyckades mycket skickligt turnera alla snärjande frågor från sin förläggare Stephen Farran-Lee. Göteborgaren Åke Edwardson passar i höst med Nästan död man på att avsluta den långlivade serien om brottsbekämparen Erik Winter. Mitt i sitt pågående romanprojekt om de egna släkttrådarna befinner sig Agneta Pleijel i Kungens komediant, som handlar om skådespelaren Lars Hjortsberg och kommer ut om en dryg vecka. Torgny Lindgren utmanar allt vad svensk moralism och puritanism heter genom att kalla sin nya bok Norrlands akvavit. Den tillverkades en gång av träsprit, något som sedan förbjöds. Kanske är det miljöpartiet som har varit framme, föreslog den klurige akademiledamoten.
Med Jerker Virdborg och dennes Mannen på Trinisla hamnade så kvällen mitt inne i den aktuella romandebatten. Skönlitteraturen är till för att berätta om sådant som inte kan sägas på något annat sätt, menade Virdborg. Ännu mera brände det till när Lennart Hagerfors berättade om sin nya bok Skrivarkurs för särlingar. Enligt Hagerfors hör viljan att skriva och utanförskap nära samman. Därmed är vi tillbaka vid den konstnärsproblematik som varit ett framträdande litterärt motiv alltsedan romantiken och första hälften av 1800-talet. Denna höst har detta klassiska debattema, nu med dramaturgi från underhållningsbranschen, hamnat i kalsonghöjd på Aftonbladets kulturredaktion. Vad än Maja Lundgren kan ha haft i tankarna. Tänk så snett det kan gå!