I slutet av andra världskriget överförde USA omkring 740 000 tyska soldater till tvångsarbete i Frankrike. Många kom från de hårda läger som amerikanerna haft vid Rhen läser jag på skärmen. Det är sen kväll, jag har just kommit hem från Tyskland. Som liten tillbringade jag varje sommar där, hela familjen packade in sig i en bil för att färdas de långa milen till mormor och morfar. Stämmer siffrorna? Jag vet att bakom en av de räknade, vilken den rätta siffran än är, finns min morfar – efter en enda dag som soldat för Hitler, i krigets slutskede, gjorde han sig till krigsfånge. Han placerades i ett av krigslägren vid Rehn, och fördes sedan vidare till Frankrike. Jag drabbas återigen av en intensiv längtan att ta reda på hur mormor och morfar levde under krigsåren.
Min mor och min morbror frågade aldrig morfar om hans tid som krigsfånge – han berättade inte så mycket heller. Jag tänker: vad frågar en tonåring sin pappa om svåra upplevelser. Och vad berättar en far för sina barn om svält, förnedring, hugg och slag. Och trots att jag var 24 år när han dog 1987, frågade inte jag heller så mycket. Men jag förstår, nu när jag läser på skärmen, att morfar inte var en av de 50 000 krigsfångar som tvingades att arbeta som minröjare i Frankrike. Hade han varit det, hade jag antagligen aldrig fått träffa honom. Jag läser att i december 1945 uppskattade franska myndigheter att cirka 2 000 tyska soldater dog eller skadades svårt varje månad då de röjde minor. Stämmer siffran? Morfar fick i stället tvångsarbeta i några år på franska landsbygden. Där svalt han inte. Han berättade om den tiden som ett äventyr en gång en sen kväll. Men hur stor var smärtan av att vara berövad sin frihet? Han måste ha saknat familjen. Hans barn var under tio vid krigsslutet. Det skulle dröja flera år innan han återsåg dem. När morfar fick komma hem hade kriget varit över i över två år.
Jag tänker på allt tigande som följde kriget. Jag tänker på alla de svåra minnen som inte fick plats i den vardag som kom efter. De måste ha legat där och gnagt direkt under ytan. Och jag tänker på det barn i mig som söker de handlingar – bara för att de råkade leva under de där åren – som tar fram godheten i mina morföräldrar. Är det fåfänga? De efterföljande generationerna i Tyskland har ställt sina mödrar och fäder till svars för det som varit. Är någon som var vuxen på den tiden fri från skuld? Jag talar om de som gick hemma vid och de som var fotsoldater som morfar. Men är skuld intressant? Är inte motiven till människors handlingar det intressanta?
När jag frågar min mor om familjen pratar hon ibland om något hon kallar Stammbuch. Så småningom lånar jag häftet: Deustches einheits familien stammbuch står det tyckt på framsidan i ett gotiskt typsnitt, i gyllene försänkt relief på en sliten mossgrön grund. I mitten en örn. Hon ger mig den en hösteftermiddag, jag slår upp den och ser en stämpel med en örn sittandes på en lagerkrans med ett hakkors i mitten. Det känns fruktansvärt att se den där, så nära min familjs
historia. Här finns datumen, för giftermål, födelse och död.
För mig – som tillbringat alla mina barndomssomrar i ett soligt Sydtyskland med en mormor som håller mig i handen när vi går över bygatan, med en morfar som tar med mig när han kör rälsbussen – känns stämpeln främmande. Min barnavärld hör inte ihop med hakkorset. För barnet i mig har byn alltid varit vänlig för att mina morföräldrar var det. Men så bär också min by den mörka historien – de fanatiska nazisterna som jag senare lärde mig om, har också strukit runt mormor och morfars husknutar.
Varför sparade morfar och mormor det där häftet med datumen? I det finns också mormors död inskriven, 15 oktober 1975, men då är det inte ett hakkors i stämpeln. En gång höll ändå den nazistiska stadsförvaltningen räkning på min morfar och mormor. Under brinnande krig, den 10 mars 1941, ser jag i häftet att de var tvungna att gå till rådhuset och få sina födelsedata inskrivna. Varför just då? Var det morfars svarta hår? Eller mormors långa svarta hår och hennes näsa?
Allt det där tigandet tär på mig. Men vad är tigandet? Några dagar tvekar jag. Jag tänker att morfar kanske hade något att hemskt dölja. Sen förstår jag, när jag läser om Rhenlägren, att han ville kanske bara glömma skräcken för döden, svälten och förnedringen. Morfar och mormor råkade vara födda i fel land, i fel tid. Det kommer alltid att finnas frågor om dem och deras generation. Sedan läser jag att häftet infördes långt innan nazisterna stal makten. Åter en lättnad. De sparade inte ett minne från nazisttiden.
Det slår mig en senvinterdag att morfar brukade kalla oss barn partisaner när vi sa emot honom och höll med mormor i stället för honom. Det går en iskall kåre genom mig då. Men senare minns jag att han sa det med ett leende – som om han gillade partisaner. I så fall, var fann han modet till att göra det? Och finns förhörsprotokollen bevarande när mormor förhördes av Gestapo? Antagligen. Och kommer jag någonsin att sluta undra om det där? Antagligen inte.
Och, så plötsligt minns jag morfars ord: ”Jag var hellre feg i fem minuter än att kriga för Hitler.”