Förvisso inte i kronologisk ordning, vilket är lite synd, och ibland med Schlierbacher Kammerorchester istället för de i wienerklassicism så välrenommerade heidelbergarna, men alla symfonier ska med.
Nu har Frey hunnit fram till 15:e volymen, med ”mellansymfonierna” nr 53 och 54. Båda ganska milda och underhållande, utan den rustika tyngden i Haydns senare Londonsymfonier, och utan dramatiken i tidigare verk. Men samtidigt lysande exempel på den elegant varierade, genuint dansanta orkestermusik som Haydn skämde bort sin uppdragsgivare prins Esterhazy med.
Inte minst det dansanta lyfts fram i Freys på flera sätt ”tidstrogna” tolkning med Heidelberger Sinfoniker – i menuettsatsernas schvungfulla rytmiska andning, ja även 54:ans skogsdoftande Adagio. Den kollektiva dynamiken prioriteras i ganska raska tempi, och även om det finns andra Haydn-tolkningar med högre detaljfinish så känns denna liksom direkt sprungen ur Haydns tid och konstnärsskap.
Och apropå musik som tittspegel är det just så lyssnaren kan uppleva cd:n Benjamin Britten conducts Britten, med den engelske kompositören på dirigentpulten i en inspelning från 1956, som gäst i Baden-Baden med Südwestfunk-orkestern.
Förvisso har många inspelningar där Britten tolkar sig själv redan getts ut, men det speciella här är innehållets elizabethanska prägel, till exempel en svit byggd på Brittens svalt mottagna opera om drottning Elizabeth - en fascinerande mix av senromantik och elizabethanska reminiscenser, med en lutballad som mycket gripande sjungs av kompositörens livspartner Peter Pears, under Brittens distinkta dirigentskap.
Mer historiskt inspelningsstoff på cd:n Liederabend 1963, med en relativt ung Hermann Prey ackompanjerad av Günther Weissenborn, i ett program som spänner från obskyr 1800-talslied till Brahms och Richard Strauss. Redan här hade Preys berömda baryton en känslomässig kraft och dynamik som få, även om repertoaren som sagt är lite blandad.
Australiensiske stjärnviolinisten och dirigenten Richard Tognetti fortsätter sin utgivning av Mozarts violinkonserter med Australian Chamber Orchestra, denna gång med konserterna ett, två och fyra. Tognetti övertygar lika mycket i båda sina roller, vilket fjärde violinkonsertens lekfulla men krävande virtuoseri och täta interaktion med den jämlikt positionerade orkestern tydligt visar. Därtill med BIS numera ganska exklusiva specialitet, femkanals SACD-ljud vilket ger ett oöverträffat djup åt ljudbilden.
Apropå kompletta inspelningar har unge bulgariske pianisten Julian Gorus fått in Liszts samtliga Années de Pèlerinage-sviter på en skivutgåva (tre cd i vanligt enkelkonvolut). Dessa sviter speglar Liszts hela konstnärsskap, och mest imponerar Gorus i den sista, mer introspektiva och harmoniskt djärvaste sviten.