Lisa Irenius: Tidningskrisen en demokratifråga

I USA har tidningskrisen lett till omfattande tidningsdöd. Nätencyklopedin Wikipedia rymmer en läskigt lång lista över landets "avlidna tidningar" (som visserligen sträcker sig en bra bit tillbaka i historien).

I Sverige lär 250 journalister ha varslats bara de senaste månaderna. Häromveckan blev det klart att 50 av 75 på Dala-Demokraten kan få gå. Svenska Dagbladet meddelade i början av hösten att man lägger ner sportredaktionen och slutar med kultur som egen bilaga. Och så vidare. Även på UNT kommer flera tjänster att försvinna nästa år.

Än sen då, tidningarna måste väl anpassa sig till marknaden som alla andra? Men tidningar är inte en produkt som andra. De levererar i bästa fall något helt ovärderligt för demokratin: välinformerade läsare. Engagerade medborgare. Genom allt från granskande journalistik och kulturkritik till intervjuer och reportage kan tidningar rentav bidra till ett bättre (lokal)samhälle.

När det talas om tidningarnas sviktande upplagor kan man ibland få intrycket att allt färre vill läsa dem. Så är det inte. Visst minskar pappersupplagorna, men sammantaget har tidningarna fler läsare än någonsin. I dag når man stora - och nya - grupper genom nätet. Numera har man även många tittare: genom webb-tv och kanaler som 24UNT.

Det är en utmaning förstås. Att läsarna inte längre bara befinner sig vid frukostbordet. Vad och hur vill folk läsa i mobilen när de ligger i sängen på kvällen? Men problemet för mediehusen är alltså inte att nå ut till läsarna, utan att få betalt från dem i digitala kanaler - samt att hålla kvar sina annonsörer.

En hel del av mediernas försvunna annonspengar har gått till Google, där företag betalar för att deras länkar ska dyka upp när vi söker efter "rörmokare" eller "vinterskor". (Andra sorters annonser på nätet har inte blivit någon succé och allt fler använder mjukvara som sorterar bort dem när man surfar.)

Enligt reklaminstitutet IRM:s prognoser kommer så kallad sökordsmarknadsföring att omsätta 3,4 miljarder (+19 procent) i Sverige nästa år, medan annonser i morgonpress förväntas omsätta 6,9 miljarder (-7,3 procent)

Är tidningskrisen alltså Googles fel? Ja, kanske. Om man hårddrar - och låter sökjätten symbolisera ett nytt medielandskap. I veckan publicerade Medievärlden hisnande siffror från ett tyskt undersökningsföretag: under första halvåret i år tjänade Google 400 miljoner dollar mer på annonser än hela den amerikanska printindustrin. Jo, du läste rätt: ett enda företag drog in mer än ett stort lands alla papperstidningar. För bara tre år sedan hade printindustrin i USA dubbelt så stora annonsintäkter som Google.

Det är inte konstigt att över 150 brasilianska tidningar i oktober beslutade att bojkotta Google News. Att Tyskland överväger att utöka upphovsrättslagstiftningen så den gäller även korta utdrag av tidningsartiklar som dyker upp i sökmotorer. Att ett liknande lagförslag har lagts fram i Italien. Att man debatterar detta i Frankrike och flera andra länder.
Det konstiga är att detta inte är en större fråga i Sverige.

Jag påstår inte att bojkott eller lagstiftning mot Google är rätt väg att gå. Faktum är att Google news - som åtgärderna inriktar sig på - inte ens rymmer reklam och faktiskt hjälper nyhetssajter att få fler läsare (enligt Google förmedlas 4 miljarder klick till tidningar varje månad).
Jag efterfrågar bara att man höjer blicken, ser helheten. För den här frågan är långt större än den om tekniska betallösningar på tidningssajter.

Ola Larsmo skrev i DN (31/10) om en annan skevhet som uppstått i den nya ekonomin: Vi betalar bredbandsbolagen för att (bland annat) kunna läsa tidningar på nätet. Men tidningarna får ingen del av den avgiften. Varför har ingen till exempel tittat närmare på den väl fungerande svenska biblioteksersättningsmodellen? undrade Larsmo.
Ja, varför diskuteras inte tidningskrisen mer ur ett större samhälleligt perspektiv? Eftersom tidningarnas överlevnad är en demokratifråga blir den också en politisk fråga.

Ändå misströstar jag inte. Sett inifrån redaktionen är det fascinerande vilken kreativitet som uppstår i tider av kris. Tidningarna kommer att göra allt för att fortsätta intressera er läsare. På lång sikt är det fullt möjligt att tidningar och läsare ingår ett nytt slags förhållande. Där det inte ryms annonser. Bara god journalistik. Skrattar bäst som skrattar sist?