Som skrivande journalist blir man ofta förvånad över vad det är som får läsekretsen att reagera och höra av sig.
Min förra mediekrönika handlade om det då högaktuella mediedrevet mot Håkan Juholt. I den mån jag förväntade mig några reaktioner alls så trodde jag att de skulle komma från politiskt håll, eller kanske från andra journalister.
I stället fick jag ett mail från Svenska Terrierklubben:
”Det är tråkigt och beklagligt för oss i Svenska Terrierklubben, som organiserar 33 olika hundraser, och deras ägare, de flesta kvinnor enligt Jordbruksverkets statistik, att ett slitet och negativt begrepp som kamphund används. Detta späder bara på fördomarna om de förment aggressiva, blodtörstiga kamphundarna.”
Fördomarna om hundar, inte minst kamphundar, är säkert utbredda. Jag kan också utan omsvep erkänna att min text förmodligen bidrog till att späda på dessa fördomar en aning. Men nu handlade ju min krönika inte om hundar utan om ett drev som jag liknande vid jakt med hjälp av hund.
Här om veckan blev jag uppringd av en besviken läsare som vände sig emot att jag använde mig av ordet ”norrländsk” för att beskriva en musikgrupp från Piteå.
”Om gruppen hade kommit från Skåne, hade du skrivit götaländsk då”, frågade läsaren retoriskt och påpekade att Piteå faktiskt ligger i landskapet Norrbotten.
Av alla småkontroversiella påståenden som denna text innehöll så hade jag ingen som helst aning om att det i själva verket var ordvalet ”norrländsk” som skulle få en läsare att höra av sig.
Listan kan göras mycket lång. En kollega skrev nyligen en mustig och mycket underhållande betraktelse över den intellektuelle ikonen Horace Engdahl. Det som väckte reaktioner var emellertid att skribenten råkade skriva ”crostini” i singularis. På italienska heter det nämligen ”crostino”.
Faktum är att det säkraste sättet att få reaktioner på en text i en tidning är att smyga in ett litet språkligt fel, som att skriva ”bredden” när man egentligen menar ”brädden”, eller ”hårddra” i stället för hårdra.
Av detta kan man dra flera slutsatser:
Somliga läser tidningstexter mycket noga och hör av sig när något är fel. Dessa oavlönade korrekturläsare är de viktigaste läsare vi skribenter har.
Ett enda litet stavfel kan för många rasera intrycket av vilken text som helst. Det spelar ingen roll om innehållet i övrigt håller nobelprisklass. Har skribenten exempelvis skrivit ”följdaktligen” i stället för det korrekta ”följaktligen” så döms hon ändå ut som inkompetent.
Man bör dessutom utgå ifrån att ömma tår finns överallt, eller som Fritiof Nilsson Piraten så klokt uttryckte det:
”Skriver man om en synål är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad."